onsdag 26 oktober 2011

Odysséen i Lasemos

Ni som läst Svavelvinter minns att Arn Dunkelbrink lämnade Lasemos sedan han svurit att döda en drake för att därmed visa sig värdig furstendömet Kharasmas draktron. Det tog riddaren fyra år att spåra upp draken Blatifagus och deras möte beskrivs i Svavelvinters allra första kapitel. När berättelsen i Slaktare små slutar så har det gått tolv år sedan Dunkelbrink reste från fadershuset och jag har tänkt att han äntligen ska få komma hem igen i nästa bok.

Idén slog mig då att dra en parallell till Odyssevs hemkomst till Ithaka. Redan i Slaktare små finns ju en blinkning till Odysséen om ni hunnit dit. Någon fru har Arn inte därhemma i Kharasma och därför finns heller inga friare men istället andra besvärliga snyltgäster. En ny pilbåge har han med sig, hunden har väntat i alla år och prästinnan Emaia bjuder honom på mat i ett närliggande Trocuspatempel sedan han hjälpt henne att utfordra svinen. Scenen är dukad för dramatisk bankett i fursteborgens storsal.


Förresten kom jag idag på att Tom Waits passar bra som förebild för Gaddagormgald.

torsdag 20 oktober 2011

Andras åsikter och egna

Hur ska man egentligen ta andras kritik? Alla som skriver brottas med frågan, från de som just har börjat på sin första skönlitterära text till de mest etablerade författarna. Jag kan ha ett förfärligt humör när jag sportar och när jag läser kritik som känns orättvis kan jag drabbas av ett liknande besinningslöst raseri som när någon tacklar mig fult. Ilskan kommer i båda fallen från mitt treåriga "det" och bäst är alltid att vänta ut den innan man gör något alls.

Min första iakttagelse är att de flesta läsare har en bestämd åsikt och gärna ger råd, dels om hur man borde ha skrivit, vilket är lite sent, dels om hur man bör skriva i fortsättningen, vilket kan vara till god hjälp. Min andra iakttagelse är att läsarnas åsikter ofta skiljer sig markant åt. Det illustrerades så sent som idag när en litterärt bevandrad skribent berömde meningen "Vanmakts vemod grep gravkallt den döde" medan exakt samma mening ogillade av en lika litterärt bevandrad person som på manusstadiet föreslog att jag skulle stryka den. Självklart har ingen av dem fel eftersom det just är fråga om åsikter med olika utgångspunkter. Jag respekterar i lika hög utsträckning båda dessa personers åsikter och är övertygad om att de båda vill se en så bra text som möjligt.

När jag redigerade manuskriptet till Slaktare små så hade jag sex testläsare till hjälp som tog del av olika versioner av romanen och alla kom med synpunkter. Många påpekanden gällde rena felaktigheter eller oklarheter som jag genast åtgärdade men andra var mer tyckanden. Absolut inget fel i det - just subjektiva åsikter var det jag mest efterfrågade. Mitt förhållningssätt till sådan kritik är att jag lyssnar till den, överväger den och sedan själv bestämmer hur jag ska göra. Jag tror dock att alla som skriver måste inse att det sällan finns ett rätt svar och att ditt eget omdöme till sist måste vara vägledande, särskilt som bara du känner visionen bakom boken.

"Kill your darlings" hör man ofta. Det är ett gott råd såtillvida att en författare måste vara hård mot sig själv och sina texter. Problemet är att det kan användas på i stort sett allt i boken eftersom en roman på sätt och vis är en onödig företeelse som författaren ändå oftast älskar intill den enskilda bokstaven. Överhuvud taget förhåller jag mig skeptisk till alla "självklara sanningar" därför att de ofta leder mot likriktning och bort från originalitet.

Vissa personer hatar ens böcker och anser att de mest är slöseri med papper. Sådana åsikter kan jag respektera om kritikern ändå håller sig saklig. Folk får hellre hata eller älska mina böcker än tycka att "det var väl bra". Jag vill heller inte skriva förväntade böcker av vilka det redan finns en uppsjö. Däremot ogillar jag starkt när personer raljerar över böcker i syfte att själva vinna poäng - något som närmast kan liknas vid mobbing. Inte heller gillar jag när någon dömer på moraliska grunder, dömer ut böcker utan att ha läst dem eller tillskriver författare avsikter och åsikter som denne inte har. Någon slutade exempelvis läsa Svavelvinter redan i andra avsnittet därför att trollkarlen Shagul förhäxar en kvinna att ha sex med honom fast hon inte vill. Det är helt OK att lägga ifrån sig boken av den anledningen. Däremot är det inte OK att hävda att scenen finns med "bara för att man skulle förstå hur extremt ond den onda var". Den saken vet ju inte kritikern något om eftersom han inte läste vidare. I själva verket så är Shaguls förhållande till kvinnan ifråga ganska komplicerat och Shagul själv knappast enkelspårigt "ond" vilket jag tror att de som faktiskt läst båda böckerna kan hålla med om.

En del av den negativa kritik som jag har sett kan jag förstå, men inte göra något åt eftersom den gäller romanens själva form. Vissa har svårt med att jag skriver en krönika med många huvudpersoner, men det är nu den väg jag valt. Andra orkar inte med intrigens komplexitet eller nivån på språket. Då får man nog helt enkelt välja en annan bok utan att vi för den skull behöver skiljas som ovänner. På det hela taget är det ju bra att vi alla har olika åsikter och att det finns många olika slags böcker.

Motsatsen vore förfärlig.

måndag 17 oktober 2011

Recensioner av Slaktare små, Svavelvinter och Vredesverk

Jag länkar recensioner av romanerna här allt eftersom de dyker upp, de nyaste överst. Kommentera nedan om ni vill. Var medvetna om risken för spoilers.

Efter Vanderland – (serien fullbordad 2016)
* Jörgen Karlsson på hans blogg
* Per Israelson i Svenska Dagbladet om seriens koppling till rollspel.
* Daniel Lehto i Biblioteket i Fokus, nr 4, 2016
* Patrik Centerwall på bloggen Skymningssång
* Daniel Gunnarsson i Litteraturmagazinet
* Recensioner finns även på Goodreads och Bokus. Ett par nya av Mattias Axelsson och Carl J.
*  Clas Svahn anmäler Vanderland i BTJ-häftet 18, 2016. Kan inte länkas, men se utdrag längst ner i detta inlägg.
* GnomviD recenserar Vanderland mycket ambitiöst på sin blogg (SPOILER-varning)
* Månadens fantasy på Sf-bokhandelns webb juli 2016. Martin Andersson recenserar.
* Fredrik Kjällbring på hans blogg

Efter Vredesverk (2014)
* Signaturen Maria på PocketBlogg
* Jörgen Karlsson på hans blogg
* Daniel Lehto i Biblioteket i fokus (Sid 14, BiF 3/2014)
* Annaklara på bloggen Boken och jag 
* Alexander Sanchez i Tidningen Kulturen
* Daniel Gunnarsson i bokblogg på Litteraturmagazinet
* Per Israelson i Svenska Dagbladet
* Om Vredesverk på bloggen Linjerat papper
* Fredrik Kjällbring på hans blogg
* Signaturen eli på sin blogg

Efter Slaktare små och Svavelvinter (2011)
* Elin på bloggen Nerdy Girl
* GnomviD recenserar också Slaktare små på bloggen
* Signaturen GnomviD på hans blogg Laia-Odo-institutet
* Patrik Centerwall på bloggen Skymningssång (inläggets slut)
* Annaklara på bloggen Boken och jag. Svavelvinter och Slaktare små recenseras
* Fredrik Kjällbring på hans blogg
* Bloggen agnesminds om Svavelvinter
* Täby bibliotek om Svavelvinter
* Spelrecension som mognat i 25 år: Jonas Stattin på bloggen Kryptan
* Jenny B på bloggen Kulturdelen
* Bloggen Bokmalande
* Uppföljare även om spelet på bloggen Erilin
* Måna N. Berger på bloggen Kulturdelen
* Bibliotekarien Ingegärd på Sturegymnasiets biblioteksblogg
* Tobias Harding på bloggen Akademiska synpunkter
* Erik Horned på bloggen Glasögonorm
* Tim Andersson i Upsala nya tidning (artikel snarare än recension)
* Linnea Sandberg på biblioteksbloggen minabibliotek.se
* Erik Jersenius i Gefle dagblad
* Stefan Hagel på bloggen Verkligen Stefan
* André Loutchko i bloggtidningen DAST Magazine
* Liselott Mathisson på bloggen Kvarteret Ängeln, biblioteket i Ronneby
* Lotta Olsson i Dagens nyheter
* Per Israelson i Svenska dagbladet
* Nils Löw på bloggen Tummen på linsen.
* Hans Persson på bloggen Du är vad du läser
* Bloggen Linjerat papper
* Anita Oscarsson i Tidningen Kulturen
* Alexander Sanchez om Svavelvinter respektive Slaktare små i Tidningen Kulturen.
* Magnus Edgren på bloggen Piruett
* Signaturen Eli på bloggen Erilin
* Ola Hultin på Boktipset och sf-bokhandeln.

* Sedan får vi inte glömma Stefan Sahlbergs sågning av barnboken Svavelvinter i Norrköpings tidningar 2004.

* Clas Svahn, BTJ-häftet 18, 2016:
"Med den fjärde boken i berättelsen om ”den femte konfluxen” har Erik Granström nått slutet på sitt episka och välskrivna verk. Serien som föddes ur rollspelet Drakar & demoner för mer än 25 år sedan inleddes 2004 med Svavelvinter och författaren har sedan dess bjudit på fantasy av hög kvalitet. 
<...> 
Läsningen kräver sitt men belöningen för den som varit med sedan starten är mödan värd. Med ett rikt språk och alla trådar i sin hand tar Granström sitt magnum opus i hamn."

lördag 15 oktober 2011

Apollo och Dionysus i Trakorien

Som tidigare nämnts så gillar jag att läsa Nietzsche. Jag har inte stött på någon annan tänkare som slaktar heliga kor med så vass kniv eller är lika motsägelsefull, kompromisslös och skoningslös mot samhället, sig själv och andra. Jag kommer sällan till samma slutsatser som Nietzsche eller håller ens med honom, men som tankekittlande provokatör är han oöverträffad.

Redan i sin första bok, vilken handlar om den klassiska grekiska tragedin, gör Nietzsche indelningen i apolloniskt och dionysiskt, ett begreppspar lika användbart i mitt skrivande som i funderingar över människan och världen i stort.

Både Apollon och Dionysus var söner till Zeus. Apollon står i sammanhanget för strävan mot ordning och harmoni, för kontroll och för kyligt intellekt, balans och sammanhang. Dionysus representerar istället det ohämmat driftsstyrda, det irrationella, den subjektiva lusten, kaos och berusning, excesser och orgiastisk passion. Mellan dem råder en motsättning och ständig kamp. Indelningen går att tillämpa både på det personliga planet - till exempel när du står och överväger om du ska äta upp de sista chokladbitarna i asken fast du vet att du inte borde - och på ett samhällsplan när man funderar över hur kraften i finansaktörernas dionysiska girighet ska utnyttjas och samtidigt tyglas av de apolloniska politiska krafterna.

På Wikipedia beskrivs apolloniskt och dionysiskt som en dikotomi - dvs som något oförenligt tudelat. Jag tror att det är ett missförstånd eftersom dynamiken uppstår just i kampen och balansen mellan det drivande och det kontrollerande. Nietzsche hade själv denna syn rörande de klassiska dramerna. Redan Platon såg i sin bok Staten nyttan av spänningsfältet mellan Dionysus och Apollon. Han gav rådet att hålla vattentäta skott mellan drivande entrepenörer och statlig kontroll. Venedig tillämpade principen och lyckades på så sätt hålla igång sin handelsrepublik under tusen år utan statskupp eller fientlig invasion.

Idag kritiseras ofta finansaktörernas girighet som om vi förmådde fya dem, ge dem dåligt samvete och därmed få dem att självmant avstå vinster. Glöm det. Finanvalpar är och förblir giriga och det är just dessa egenskaper som (eventuellt) gör dem användbara för samhällsekonomin. De förstår bara apolloniskt kraftspråk och dagens problem ligger snarare i att sådant saknas som motvikt, vilket i sin tur beror på att de dionysiska aktörerna har släpps lösa globalt medan den politiska apolloniska makten fortfarande är territoriellt begränsad.

Relationen kan beskrivas som att det dionysiska är båtens motor medan det apolloniska är dess roder. Vi klarar oss inte utan endera utan det är samspelet mellan dem som ger resultat.

Det trakoriska perspektivet

Den trakoriska världen är ju skapad från ritning och dess stora motsättning finns mellan de skapelsetrogna apolloniska ordningssträvarna representerade av Abzulvans animister och olika skapelserebelliska krafter som inte alltid men ibland kan kallas dionysiska. Specifikt i romanen så är trollkarlen Shagul en dionysisk kraft som söker slå sig fri från gudarnas ordning, "den redan skrivna berättelsen". Han representerar Nietzsches herremoral och övermänniskoideal och jag låter honom ofta citera filosofen i sina repliker. Abzulvans animister är hans huvudmotståndare vilka vill piska rättning i leden.

Den fråga man kan ställa sig är varför inte de allsmäktiga skapargudarna själva näpsar Shagul. Jag föreställer mig att gudarna inser att det fullständigt kontrollerade, förutsägbara och perfekta är dött. I den trakoriska världen anses skapelsens roll vara att förströ gudarna i deras eviga tristess och då föredrar de antagligen vissa levande och överraskande inslag.


För den som vill fördjupa sig i kampen mellan det apolloniska och det dionysiska kan jag rekommendera den utomordentliga men obehagliga filmen "Black Swan" som i stort sett följer Nietzsches syn på saken.

fredag 14 oktober 2011

Slaktare små toppar listan hos sf-bokhandeln

Sf-bokhandelns topplista för oktober kom just upp och Slaktare ligger på första plats. Romanen är dessutom månadens rekommendation och presenteras med en smickrande recension skriven av Ola Hultin.

Svavelvinter hamnar som ni ser på fjärde plats i säljlistan efter de två böckerna Metro 2034 respektive 2033, även dessa från Coltso/Ersatz. Det ser ut som om placeringen gäller pocketen men eftersom den inte längre säljs så tror jag att det ska vara nyutgåvan. Jag har bett dem kolla och korrigera.

En väldigt bra start!

tisdag 11 oktober 2011

Musikinstrument

En illustratör till rollspelet ville veta hur några trakoriska musikinstrument ser ut för att kunna rita dem. Jag tänkte att beskrivningarna kunde roa även er andra. Sedan får vi se hur de blir på bild.

Klockerin
Musikanten sitter ner och spelar på som på en liten harpa.
Instrumentet har strängar och en mängd glasklockor på vilka man spelar med metallspröt som träs på fingrarna. Ett ljuvt instrument som ofta används av kurtisaner. Vanligen improviseras musiken fram under längre sessioner till måltider eller kvällsbetraktelser över livets goda.

Kordofon
Tänk er ett mellanting mellan fiol och mandolin på vilken man spelar både med stråke eller genom att knäppa. Tre bassträngar sitter lite bredvid de andra vilka man bara knäpper på. Kordofonen är ett melodibärande instrument som ofta används av barder för att ackompanjera sång. ("Kordofon" är egentligen beteckningen för alla instrument med strängar spända över en resonanslåda).

Malmbänk
Förebilden är ett indonesiskt instrument. Tänk er en Xylofon med solida metallstycken istället för träblock satta över en resonansbänk. Man sitter eller står och slår på dem med olikstora hammare (från små pinnar till stora släggor). Det finns allt från mindre, bärbara malmbänkar till stora fasta konstruktioner som spelas av upp till sex man.

Halsknaster
En ren fantasiskapelse. Jag tänker mig ett rytminstrument där man vevar fram ett raspande ljud som på en vevlira eller en harskramla. Man hänger instrumentet framme på magen som ett dragspel, vevar med ena handen och trycker med den andra ihop eller drar isär en resonanscylinder för att få olika ljud samtidigt som man med nacken lyfter eller lägger på ett dämpande tygstycke för att öka eller minska volymen. Spelaren kallas ofta "knastertupp" beroende på de lustiga nickande rörelserna under spel.

söndag 2 oktober 2011

Kommentera Eriks böcker!

Här kan den som vill kommentera eller rentav recensera romanerna Vredesverk, Slaktare små och Svavelvinter. Jag är som författare tacksam för och faktiskt beroende av återkoppling från er läsare så var inte blyga! Mest användbart är lite mer specifika synpunkter på exempelvis språk, persongalleri, intrig, originalitet, komplexitet och liknande. Ni kan också maila mig på trakorien@hotmail.se om ni föredrar en mer intim dialog.

Jag länkar det här inlägget i högerspalten så att det finns tillgängligt.