fredag 19 december 2014

Världsboken


Jag var just och hämtade ut mina ex av världsboken till Svavelvinterspelet. Väldigt fina visste jag ju redan, men det är ändå något speciellt att hålla dem i handen. Jerry Lasota har gjort ett jättearbete med förtydliganden, kuriosa och mängder av äventyrsuppslag. Jag har själv bidragit med en intronovell från Saphyna - också ett kapitel ur den kommande romanen Vanderland - liksom med det nya äventyret "I Blodvadarens fotspår". Faktiskt är jag nog mest nöjd med introt till äventyret som jag baserat på en autentisk dagbok från trettioåriga kriget i korta, enkla och ibland felaktiga meningar.

Övre bilden: framsidan och inlagan lite dramatiskt uppfläkt - notera Daniel Falcks nya bild av en nässelödla.

Mellanbilden: tre nya kartor som dels finns inne i boken, dels kommer separat i A3-format om sådan beställning gjorts: Gaaz Ulul, Soblak och spelarkartan till äventyret. På baksidan av den senare finns också staden Isakra.

Undre bilden: Grotebelia och Demens från sidan om spelet smickelbräde.


tisdag 16 december 2014

Stenfars bakgrund

Eftersom gensvaret på hur det växande slottet Store Stenfar ser ut och växer blev så överväldigandet så har ni gjort er förtjänta av en tidig julklapp: ett citat (oredigerat som oftast) där Uroboren berättar om slottets tillblivelse. Mild SPOILERVARNING för den känslige.


Bara några minuter senare återkom Nastigast i sällskap med vindhäxan, vars lemmar synbart skakade under klättringen ner till akterplattformen där Uroboren väntade. Hon gick direkt fram till glasmannen och gav honom en örfil. När han inte reagerade klöste hon och slog honom sedan igen och igen.
”Har ni besinnat er?” sade trollkarlen när kvinnan inte längre orkade höja armarna utan satte händerna för ansiktet i vredestårar.
”Nej, jag bara hämtar kraft”, svarade Silvia Miranda och torkade sedan ansiktet där vätan redan sinat. ”Vilket slags monster är ni egentligen?”
”Det är varken er eller någon annan människas sak att döma mig och det vet ni”, svarade Uroboren utan varje rörelse i rösten. ”Vi två gör vad vi måste göra med de bästa avsikter. Att sedan världen inte behagar vrida sig runt våra förhoppningar är en beklaglig omständighet.”
Vindhäxan och rätade rygg och ansiktsdrag.
”Vad var det ni ville visa mig?”

Havskvinnan Aldrun klättrade samtidigt ner till de andra, lugn men ändå vaksam och frågande inför den spända sinnesstämningen.
”Jag har funnit någon som jag vagt mindes, en varelse som kan förklara ett och annat. Se här!”
Uroboren vek några luftrötter åt sidan och blottade en människohand, blek och stel som tillhörde den ett blodtömt lik. Själva kroppen doldes inne i rothärvorna där den måste ha suttit snärjd under minst ett århundrade för att bäddas in så fullständigt. Alla tog instinktivt ett steg tillbaka, men Aldrun, som trott sig bekant med trädets varje fiber drogs snart närmare av nyfikenhet.
”Det är en staty!” anmärkte hon och knackade på stenhanden varvid även Nastigast blev nyfiken och grävde bland revorna. Silvia Miranda däremot mindes Nekromorbus, den levande skulptur som ett år tidigare följt efter henne mot Marjura. Hon backade tills rotmattorna fjädrade mjukt mot ryggen. Kanske övervägde hon att hoppa överbord dit stenmannen inte skulle kunna följa.
”I sanning är det en staty!” svarade Uroboren och slet med rötterna så att ett skulpturerat, skäggigt ansikte kunde anas långt därinne. ”Jag övervakade en gång utmejslandet och befann mig på platsen både när den restes och när den avtäcktes till ett jubileum. Stoden föreställer den förste Peatro Petralba av det talande berget Ranz och är huggen ur den vita klippan invid berget. De första ranzinermunkarna reste till Paratorna just från Stegos. Statyn skickades tillbaka till hemön för att hedra deras ursprung när Vox Ranzinas fyra första kapitel fullbordats för tvåhundrafemtio år sedan. Detta var alltså innan mörkret. Monumentet restes med stora hedersbetygelser invid Irminsulträdet på Stegosi sydöstra strandklippa, samma träd som nu är vårt skepp. Statyn måste ha fallit omkull redan under Stegosi tidiga förmörkelse. Kanske grävde man ner den i skam. Hur som helst har den under lång tid bäddats in bland trädets rötter.”
Snart vågade sig också Silvia Miranda fram för att undersöka stenhanden lika varsamt som tillhörde den hennes älskare.
”Är det verkligen möjligt?” viskade hon och Uroboren log förnöjt åt de av hennes tankar han kunde utläsa.
”Visst är det möjligt!” svarade han. ”Statyn och trädet har älskat varandra alltsedan de sammanfördes. Frukten som trädet bär, fröet som draken stal, det ofödda väsen som kallar sig Store Stenfar, är berget Ranz avkomma med Irminsulträdet. Berättade inte tuppen Koklai att det rör sig om en stenfrukt besläktad med öarnas levande berg, en varelse tillbliven genom kärlek över elementens gränser?”

Store Stenfar - hjälp mig

Ni som spelat de gamla spelen vet att där förekommer ett växande slott med namnet Store Stenfar. Dit har jag nu kommit i romanen Vanderland, och frågan inställer sig förstås hur detta slott ser ut. Det räcker alltså inte med ett enda utseende eftersom slottet växer från blygsamma dimensioner, ett ensamt kastell av kanske fyra meters diameter när man först ser det, till ett fullskaligt slott.

Ni kan hjälpa mig! Antingen genom att föreslå förebilder - gärna av olika tillväxtstadier, eller genom att använda er fantasi och eventuella kunskaper i arkitektur.

Specifikationerna är tämligen lösa:
  • Slottet ska växa utåt från ett centrum snarare än vara långsmalt eller spretigt till formen. Det får gärna vara lite assymetriskt.
  • Mer renässans än medeltid, alternativt ha helt egen form
  • Sten och trä kan vara integrerade med betoning på sten
  • Levande växlighet kan vara del av arkitekturen
  • Platsen är en plan klipphylla men slottet kan i större form spilla ut över en brant eller upp längs en bergssida
  • Slottet ska kunna motstå belägring och alltså inte vara ett nöjespalats med stora fönster i golvplanet.

På bilden ser ni Castillo de Butrón från norra Spanien. En inte oäven förebild. Jag kan även tänka mig drag av Gaudís arkitektur som jag ju redan tidigare använt i raugonernas kolonier. Och ja, jag har koll på det växande slottet i Strindbergs "Ett drömspel".

torsdag 4 december 2014

Månvind

Jag har just avslutat artonde kapitlet i Vanderland där den vandöda häxan Månvind spelar en viss roll. Trollpackan är uppenbarligen inte helt nöjd med sakernas tillstånd på Marjura. Detta var inte riktigt den lysande framtid som de stolta crurerna skulle vakna till utan hon smider planer på hur större värdighet kan uppnås.

Crurerna tycks ha legat i myrvatten under en del av sin långa sömn och jag har modellerat dem efter de mosslik man funnit i norra Europa. Som förebild för Månvind själv använder jag Tollundmannen på bilden, en man som hängdes och sedan sänktes i en dansk mosse för 2300 år sedan. Liket är som synes mycket välbevarat. Månvind är med sina 800 års sömn rena ungdomen i jämförelse. Kanske var det rentav så här Törnrosa såg ut?

söndag 23 november 2014

Sånger i norden

Lite nyskriven (oredigerad) sentimentalia:

Barden Arvor Salmello hade ett månvarv tidigare plockats upp av galeassen Almerlaak i Tricilves hamn sedan han invigt huvudstadens frihetsspel, skändats av åskådarna och satts på en flotte att driva mot havet. Den natten hade varit mycket varm, ändå hade skalden efter händelsen slagits av en feber så svår att han ställts på de översta stegen av dödsrikets trappa som bara leder neråt. Eftersom Almerlaak varit den trakoriska flottans stolthet höll man sig med en egen läkare, en kunnig mereldiska som i kunnande var vida överlägsen örlogsfartygens sedvanliga näbbkvackare och fältskärer. Trots ett fullödigt medicarium fyllt av dekokter, dämpande kristaller och pulvriserade reliker blev kvinnan inte klok på sångarens sjukdom, vilken hon till sist betecknade som ett själsligt tillstånd, en förlorad tilltro till mänskligheten. Många av Almerlaaks sjömän var upprörda över trakoriernas svek mot den känslige barden och motsatte sig att den sjuke skulle sättas iland bland dem som spottat honom ifrån sig. Kapten Vergarda insåg att indignationen lät besättningen ta avstånd från det land man tidigare tjänat och borsta de sista resterna av skam från axlarna så han lät barden följa med. Antingen skulle mannen dö eller så kanske han hämtade sig och kunde då ge glädje med sin musik.

Halvvägs till Marjura steg verkligen Arvor Salmello till allas lättnad ur sin koj, men han var mycket svag och svimmade ett par gånger under den improviserade festmåltid som anordnades på sovdäck. När man lade ett instrument i hans knä grät han och kunde inte förmå sig att röra det. Barden återfick emellertid något av sin livskraft när han fick höra vart man var på väg. Han erinrade sig den inbjudan han fått av trollkarlen Kamalkus gäst på Gatves klippa, mannen som kallat sig Shagul, berömt hans musik och givit honom ett stycke guld. Hade inte välgöraren bjudit honom just till Marjura att spela inför en tusenhövdad publik? Han strök sitt långa ljusa hår ur pannan, kände hur solkigt det var efter febern och beslutade säga till om ett bad. Insikten kom att han genast måste börja öva inför mötet med den väntande mecenaten. Försiktigt knäppte han på instrumentets strängar. Det var inte på långa vägar lika skönklingande som lyran man ryckt från honom i Tricilve, men heller inte helt oanvändbart och publiken jublade trots att han bara slagit an ett enkelt arpeggio. Livet kanske inte var helt meningslöst trots allt och han skulle kunna köpa ett bättre instrument när man anlände destinationen. Barden visste inte riktigt var Marjura låg, men trodde att det var någon av de mindre öarna runt Montorba.

Ankomsten till den yttersta norden hade kommit Salmello som en chock. Ingen musikälskare väntade på Clusta nobas grova stenkaj och någon instrumentmakare syntes heller inte till i byn. Tillvaron mörknade åter, men som barden nu fått fart på fingrarna omsatte han besvikelsen i musik. Han hade tillåtits gå iland från Almerlaak och när han spelade flockades människor klädda i primitiva pälsar och ylletrasor runt honom. Först blev han rädd, men sedan såg han deras ansikten och förstod att de aldrig tidigare hade hört musik spelas av kunniga fingrar. Redan samma dag bjöds han att bo på värdshuset Svinhugg för att fortsätta lyfta de eländiga flyktingarnas mod med sitt spel. Lagd åt sjösjuka hade han med glädje accepterat Hildur Ornetands inbjudan.

måndag 17 november 2014

Kapitel sexton

Skrivandet går framåt i rasande fart. Jag påbörjar nu kapitel sexton! Så här slutade femtonde kapitlet. Vem hittar först citatet?

Aldrun och Silvia Miranda stod kvar i den vissnande bersån på Bladverk.
Han vet inte hur rätt han har”, sade havskvinnan, gråare till synes än någonsin.
Stenfrukten må ha räckt oss båda offerkalken”, svarade vindhäxan. ”Ändå bär jag hopp om en tid bortom prövningarna. Under min tid hos vävaren Philobus i Mynd Mazuldre hörde jag ofta Ilibauriens DiFolter tala om lidandet som enda vägen till insikt och varaktig renhet. En enda sak är säker och det är tidens gång; att allting vänder åter och allting börjar om.”
Kanske får ni rätt. Kanske finner sommaren åtminstone er”, svarade Aldrun. 
”Jag tar oss tillbaka till sundet”, tillade hon och gick undan.

torsdag 13 november 2014

Svavelvinter - dödsmetallen

Ytterligare en fantastisk dag! Först skrev jag klart ett kapitel redan före lunch, visserligen bara fyra sidor långt men det skulle göras och blev riktigt bra.

Sedan gjorde jag som jag ofta gör en sökning på romantitlarna för att se om något nytt dykt upp. Den vägen hittade jag något märkligt som visade sig vara ett nytt dödsmetallband i Skövde med det bekanta namnet Svavelvinter, startat av veteranen Christian Älvestam som är och har varit medlem i flera liknande band, däribland Scar symmetry och Solution .45. Svavelvinters debutplatta har just kommit ut och jag fann av smakproven att den just var sådant jag tidigare letat efter som skrivarmusik till demonkapitlen. Via hitta.se fann jag Christians mobilnummer och sms:ade eftersom jag var nyfiken. Mycket riktigt visade han sig vara gammal hardcore-rollspelare och hade lånat bandets namn från mitt gamla spel.

Efter mycket glatt pratande har vi nu kommit fram till att jag ska skriva några texter på prov som han sätter musik till och spelar in. Det ska bli väldigt spännande och en sann utmaning!

Tänk vad lite man vet om dagen när man vaknar på morgonen ändå!


lördag 8 november 2014

Två romaner - ett ögonkast

(SPOLERVARNING om ni inte läst Slaktare små och Vredesverk)

I mitt sovrum hänger en stor whiteboardtavla (två faktiskt) där jag brukar försöka göra en skiss av romanprojektet framför mig för att kunna se strukturen i stort och ungefär var jag befinner mig i skrivandet. Nedan ser ni de avfotograferade planerna av Vredesverk respektive Slaktare små, både skisserna ritade innan själva skrivandet påbörjades och faktiskt inte ändrade särskilt mycket under gång vilket jag själv tycker är lite fascinerande.

På nätterna vaknar jag ofta, tänder sänglampan och skriver ner nyckelord som dykt upp under sömnen på tavlorna. Ofta räcker det inte utan jag får tvinga mig upp och slå på datorn för mer omfattande antecknande eller rentav skrivande av scener.


Planskiss Vredesverk



Planskiss Slaktare små



Och jo, nu är tavlan fylld med planen över Vanderland, men den får ni inte se än.

onsdag 5 november 2014

Shagul

Trollkarlen Shagul, som alltid är spännande att skriva om, spelar en viktig roll i seriens sista bok. Därmed måste jag åter tränga in i honom, liksom han i mig för att vinna liv. Av en händelse hittade jag följande gamla text som publicerades på Järnringens webbplats när det begav sig runt 2004 - vet inte om ni minns Trakorienkartan med ödesmättad musik och små ögonblicksbilder från olika platser. Den finns inte kvar längre, men jag tycker att texten är ganska inspirerande även idag:


Han föraktar mig, men fruktar ändå min makt och han går bara med på att möta mig invid glömskans flod, bland de dödas skuggor där ingen frågar efter namn eller plats.
Vem är du att bestämma mitt öde?” frågar mig hans projicerade bild. ”Du skriver vår värld, men jag lever den. Skulle du därmed vara den verkligare? För mig är den motsatta tolkningen rimligare.” 

Han viskar med röst lånad från de döda utan att kunna dölja harmen över min oberörbarhet. Jag ser i hans enda purpurfärgade öga en lystnad efter att dissekera mitt kött, men den njutningen är honom inte given och han hatar mig för det. Jag försöker förklara att han bara finns för att jag skrivit honom, men att jag varken njuter av makten eller kan frigöra mig från den. Historien skapas då den skrivs och denna historia är en uppgift som fallit på min lott. Ödmjukhet skulle klä honom, kanske skona honom från bitterhet och skydda mot skaparens vrede. Men mina ord sveder honom med arrogans jag inte avsett lägga i dem.

Någon natt ska jag hitta in i dina drömmar!” genmäler han och blicken skärps som eggjärn. ”Dina egna drömmar skriver du inte. Profeten i Traxilme förmådde vandra in i andras drömmar. Den dag jag rätt tolkar hans skrifter ska din sömn vara för evigt besudlad av min närvaro!”
Han stirrar och det mörka vattnet som beständigt flyter mot sitt nedersta reflekteras i hans purpuröga, får det att djupna till avgrundsmörker. Jag fruktar honom inte, men väljer ändå att för stunden skingra hans närvaro.

onsdag 29 oktober 2014

Rådslag – hjälp mig

Jag står inför ett ganska knepigt kapitel där ett dussintal personer i romanen samlas till möte på Clusta Noba för att besluta om hur man bör gå vidare. Jag vet redan vad som ska sägas och vad man kommer fram till i detalj, men det svåra är att dramatisera scenen så att den inte blir ett sammelsurium. Mötet kan jämföras med Tolkiens rådslag i Rivendell, eller möjligen med Nya Sfärens möte i Slaktare små. Skillnaden mot det senare mötet är att alla deltagare redan är kända för läsaren.

Exposition är som ni säkert vet när författaren behöver förmedla vital information till läsaren, något som kan göras smidigt eller klumpigt, med "Berätta mer, professorn!" som exempel på klumpigt handlag. Det aktuella mötet rör emellertid inte i första hand exposition eftersom läsaren redan känner till det som avhandlas. Snarare pusslas bitar samman i nya konstellationer och i vissa fall uppstår med säkerhet oväntade samband även för läsaren. Knepigheten består i att personerna i berättelsen inte känner till, inte accepterar eller missförstår fakta och rykten. Mycket blir därför en fråga om hur de reagerar och fogar in ny information i vad de redan vet och vill, samt hur man når en slags konsensus som sätter fart på fortsättningen.

Rent praktiskt går jag så till väga att jag lägger ut alla lösa bitar och personer på bordet, sneglar på vad alla har för agendor, försöker gruppera sådant som hänger ihop, söker logiska följder i hur saker bör avhandlas under mötet, sätter mig in i hur olika personer reagerar på viss information, försöker skjuta diskussioner till andra kapitel etc. Allt för att få ett naturligt flöde i scenen.

Det vore intressant att höra era tankar om dylika kapitel och om ni har några förslag och råd! Även vad ni tycker kan gå snett.


Illustrationen visar ett rådslag ur den indiska, mer än 2000 år gamla skriften Mahabharata. Observera bildbevis för att Kettlebells härstammar från Indien.

söndag 26 oktober 2014

Syntaldens språkskola

På begäran kommer här en kort språkskola med korrekt uttal av trakoriska namn. Observera att detta bara är ETT av många möjliga uttal eftersom Trakoriens språk är en blandning av minst fyra helt olika tungomål. Ni kan läsa mer om språken i detta inlägg. Dessutom lägger sig trakorier ofta till med personlig stavning och uttal för att göra sig märkvärdiga. Inget uttal är därför att betraktas som fel, utan se inlägget som en vägledning till hur berättaren personligen brukar säga - kanske motsvarande uttalet i huvudstaden Tricilve. Som regel uttalas flerstaviga namn i Tricilve med grav accent och betoning på näst sista stavelsen.

("Tomten" - han som kommer till jul = grav accent. "Tomten" - den man ställer hus på = akut accent)

Lektion 1 - Personnamn

video
På förekommen anledning och för att undvika diplomatiska förvecklingar 
bör det påpekas att uttalet Shagúl är det gängse i Vumbra.


Lektion 2 - Begrepp

video

Observera att syntalden uttalar namnet "Ebharing" felaktigt, sannolikt beroende på otillräcklig muta.


Lektion 3 - Ortsnamn


video

måndag 20 oktober 2014

Talböcker

Nu har Vredesverk gjort de två tidigare delarna sällskap som talbok i MTMs regi - Myndigheten för tillgängliga medier. Romanen finns på Legimus. Jag blev lite förvånad över ett email där myndigheten erbjöd sig att skicka ett exemplar. När Svavelvinter lästes in, vilket i och för sig var tio år och säkert ett par omorganiseringar sedan, så nekade man mig en kopia eftersom jag inte tillhörde behovsgruppen. Naturligtvis har jag fått talböckerna ändå på annan väg inklusive Vredesverk, vilket jag också berättade för myndigheten (nä, jag avslöjade inte varifrån), men det känns rimligt att faktiskt ha en fullt laglig kopia av sina egna böcker i alla tillgängliga format. Jag ringde alltså MTM och nu ska CD-skivor vara på väg med alla tre romanerna. Återstår att leta lyssningsprogram på nätet.

De tre böckerna har lästs in av olika personer, nu senast Anna Döbling som har en mycket artikulerad röst, lite påminnande om radioröster från min ungdom. Det är inte fråga om dramatiseringar och ska inte så vara, utan tydligheten är vägledande. Inte mycket att säga om det.

fredag 17 oktober 2014

Läsarnas lösa trådar

Jag skriver som ni vet på Vanderland, sista delen i konfluxsviten och skulle behöva er hjälp.

När serien ska avslutas så vill jag inte lämna några besvärande lösa trådar hängande från väven. Därför skulle jag vilja att ni, läsare, påpekar sådant ni vill se förklarat innan slutet.

Större skeenden, såsom konfluxens avlöpande och huvudpersonernas öden har jag bra koll på, men det finns en mängd mindre trådar som jag själv lätt kan glömma bort. Typexempel: Hur var det egentligen med Shaguls bror Shurgan?

Jag skulle vilja att ni påpekade sådant som ni själva funderat över i berättelsen så här långt, gåtor och obegripligheter som skulle fortsätta att klia om ni inte fick det förklarat.

Jag kan inte lova att alla önskemål tillgodoses - det kan ju finnas skäl till att somt inte förklaras - men å andra sidan kan ni inte klaga i efterhand om ni missar chansen att påverka!

onsdag 15 oktober 2014

Clusta Noba vaknar

Berättelsen i Vanderland har till sist, i det nionde kapitlet, hamnat på Clusta Noba öster om Marjura. Den lilla ön nämndes i Svavelvinter som platsen dit folk flydde från Arhem när kung Ottars folk invaderade staden, men inga egentliga scener utspelades där utan det var mer frågan om en redovisning av efterläget. Så blir det inte i den avslutande boken där en hel del händer på ön. Bilden visar min arbetskarta över Clusta Noba där jag kommer att rita in platser eftersom.

Planeringen vägleder mig fortfarande, men än en gång hände mig det intressanta att situationen egentligen blev verklig först när jag själv kom till platsen. Det slog mig att här har vi en liten klippig holme, nio kilometer lång i kargt klimat, dit kanske tusen flyktingar anlänt. Man kan knappt odla på ön och något villebråd finns heller inte att tala om med så mycket folk. Samtidigt är det så farligt att jaga på närliggande Marjura med de kringvandrande vandöda att man i princip är hänvisad till fiske. Slutsatsen blev att det förmodligen råder halvsvält och misär på ön - lite som i moderna flyktingläger där hjälpsändningar blir viktiga. Plötsligt blev mötet med de första gästerna något annat än vad jag tänkt:


Flera av de medföljande soldaterna och munkarna lade hand på hjalt vid mannens ord vilka de uppfattade som hotfulla, men kvinnan i delegationen steg genast emellan med ett skratt som klingade renare än vapen och mer avväpnande än tolgulders sköldjärn.
Besinna er, kära gäster, överse med obygdens rättframma tal!” ropade hon högt. ”Hildur Ornetand utmanar ingen. Han menar bara att fiender gives i övermått bland de vandöda på Marjura för den som vill strida. Låt mig ikväll bjuda era ledare till gille i felikernas fäste även om maten av nödvändighet blir mager och alls inte i nivå med vår välviljas önskan. Mycket finns att förtälja och alla människor bör i dessa de yttersta tider ty sig till varandra!”
Kvinnan som talat bar en märklig tunika sammansydd av olikfärgade pälsar. Ett halvdussin katthuvuden, från överkäken och uppåt, klädde hennes axlar med ögon och tänder bevarade eller ersatta med stenar av samma fason så att de blängde unisynt på alla hon mötte. Hon var storväxt och rundlagd, med välanlagda skrattgropar och barnsligt vänliga ögon satta i ett moget och väderbitet ansikte. Aveva Sinombra gick fram för att gnugga halsens båda sidor mot kvinnans så att de uppstoppade katthuvudenas öron veks under hans korta skägg.
Var hälsad syster Peregend! Jag bär en kurirväska med skrivelser från sommarståndets ordenskapitel i Balgumél. Som alltid spinner syskonen lovsånger över er gärning uppe i norden.”
Ni är alltför vänlig lugal Sinombra”, fnittrade kvinnan, förtjust som hade gästen kittlat henne. ”Ändå är jag rädd att mycket litet finns att spinna över på Clusta Noba i dessa dagar. Vi lever i armod, med undergången hängande bara ett stenkast från vår strand. Låt mig visa er och era vänner runt på ön så kommer ni snart att förstå vår belägenhet! Vår förhoppning står till att ni vill bistå oss, ty här kommer vapenmakt bara alltför snart att tarvas.”

lördag 11 oktober 2014

Grotebelia och Demens

Se här en purfärsk bild av Daniel Falck föreställande Grotebelia och dolken Demens sedan de utmanat Robur Rödvad på smickelbräde i romanen Svavelvinter.

Förebilden till Grotebelia är ett gammalt foto på min yngsta dotter Maja. Hon är också min egen förebild till Grotebelia i romanerna. Maja klämde dit Like nr 1500 på Fria ligans Facebook-sida och som belöning föreslog jag denna bild till spelets nya världsbok som kommer i november. Ligan köpte idén och bilden blev riktigt bra tycker jag.

Demens baseras på en 4000 år gammal statyett från Sumer.

onsdag 1 oktober 2014

Kärlek till havs


Det ska bli intressant att höra era omdömen om det både bokstavligt och bildligt ångande kapitel jag som bäst färdigställer. 
Här ett smakprov:

"I det täta grenverket under Bladverk väckte vattnets stigande värme raugonerna ur deras dvala. Honans fångstarmar sträcktes ut och drogs åter in mot kroppen för att pröva lederna. Rörelsen frisatte smakämnen i vattnet som genast kallade tjänare till hennes sida. De närmade sig undergivet, med blottad buksida och skalets kitinsömmar glipande, men honan var inte hungrig. Så snart trälarna förstått att hon inte tänkte äta dem började de istället rengöra sin drottning från alger, mundelar spelande som harpolekares fingrar över slembelagda strängar, spröt och sköldstycken. Honan, vars intelligens var vida större, kände emellertid att avståndet till hordens kläckelse på ett avgörande sätt minskat i såväl tid som rum och fann ingen ro för ans när hennes kroppskanaler genomströmmades av en maning till förestående fortplantning. Känselhår utspridda över kroppens skaldelar berättade hur varje segment och lem förhöll sig till omvärlden efter dvalan. Utan att fästa avseende vid tjänarna, vilka i sitt rengöringsarbete instinktivt klängde kvar där de satt, försökte hon byta ställning. Trädets lemmar snärjde, men honan besatt avsevärd styrka. Käkarnas eggar var liksom benens skärande kanter oförändrat skarpa efter vilan så att hon lätt kunde frigöra sig. Med exakta snitt kom hon fri, vältrade runt, sköt bakdelen närmare ytan och lät tre signalrör längas ur kloaken så att de bröt havsytan inne bland Bladverks skira toppskott där honan visste att de skalfattiga människorna på ovansidan inte befann sig. Probernas känselhår rubbades inte av minsta bris sedan de torkat, filamenten i deras ljudkanaler sattes heller inte i svängning av lövens prasslande. Vindens avsaknad registrerades. Samtidigt var nattens fuktighet och temperatur ovan ytan så gynnsam att honan fastställde tiden som mogen för svärmning – inte som ett rationellt beslut, utan en följd av hormonell automatik, låst till honkroppens pilgrimslöfte. Körtlar sprack i hennes inre och innehållet förgasades på sin väg mot ytan för att ånga ur luftrören som ferromoner. Signalämnena kryddade den dimma som redan låg tung runt Bladverk, och det med sådan potens att de närmaste grenarnas blad krusades och saven droppade ur vecken."

måndag 29 september 2014

Trakorien som datorprogram

Jag upptäckte just ett månadsgammalt inlägg på bloggen Linjerat Papper, där den anonyme skribenten liknar Trakorien med dess metafysik vid ett datorprogram. Jag ska inte upprepa vad som skrivits - läs originalinlägget istället - utan helt enkelt medge att det är precis så här jag ser det.

Rättare sagt är detta ett sätt bland flera att läsa romanerna, men i alla händelser en modell som jag använt när jag byggt den trakoriska världens metafysik och mekanik. Dels tänker jag mycket i variabler och värden vad gäller Det höga Språket; att ordet hund är variabeln som kan fyllas med värdet av den enskilda hunden. Ett konkret exempel är hunden Bruno i Vredesverk vars namn jag satte för att hedra min egen, nu döde borderterriervän. Om variabeln "hund" utplånas kan det inte längre finnas några enskilda hundar i världen. Detta ekar som bloggaren påpekar av Platon och har överhuvud taget en stark koppling till filosofins ontologi och epistomologi som intresserar mig mycket (se förra posten om boken Abysmal).

Den andra parallellen är själva konfluxerna, vilka bloggaren helt korrekt avkodar som nya versioner av programmet. Den femte konfluxen är alltså gudarnas release av Trakorien 5.0, sedan version 4 blivit buggig bortom allt patchande. Jag arbetade som ni möjligen vet under nästan tio år på databasföretaget MySQL AB, där all planering egentligen dikterades av programmets versionsnummer, uppdateringsplaner, buggfixande och implementering för användning. Färre vet nog att jag under en termin läste digital teknik med programmering i assembler i Sundsvall bara för att ha något att göra på kvällarna medan jag veckopendlade till staden som stadsveterinär. Jag har också läst matematik ett år på universitetet i Uppsala. I en romanserie som handlar om språkets förhållande till verkligheten faller det sig naturligt att börja i matematiken som varande vår kulturs kanske mest för-given-tagna översenskommelse.

Men som Gunnar Olsson säger i Abysmal:
Bara för att 2+2=4 behöver inte 4=2+2 gälla.


Bilden föreställer kanske / kanske inte Trakoriens första och enda datamaskin ENIAKEN.

fredag 19 september 2014

Avgrunden som förenar

Något fantastiskt hände. Jag lyssnade, mest av en slump, till radioprogrammet Filosofiska rummet i bilen för ett par veckor sedan när man intervjuade kartografen och professor emeritus Gunnar Olsson om hans bok Abysmal. I boken sammanfattar Olsson sina tankar om kartritande i vid bemärkelse, dvs hur vi i språk, bild och tanke söker avbilda och dra slutsatser om en verklighet vi aldrig kan se som den är utan alltid bara i tolkad bemärkelse. Vi uppfattar alltid världen indirekt genom våra sinnen, försöker förnuftsmässigt se mönster i intrycken, drar sedan slutsatser och gör förutsägelser från dessa uppfattade mönster enligt uppställda modeller som alltid förblir approximationer och valda bildsystem.

Redan när jag hörde programmet slogs jag av hur Olssons tankar överensstämmer med mitt eget skrivande. Jag beställde alltså boken och blev än mer förbluffad över släktskapet. Abysmal kan sägas vara en teoretisk grund till många teman i mina böcker när det gäller förhållandet mellan "verklighet", språk, makt, tanke och bild, samtidigt som boken inte utgörs av torr akademisk prosa utan med Olsson egna ord snarast är "konst om vetenskap än vetenskap om konst". Jag skriver "kan sägas vara", eftersom en teoretisk grund, precis som de kartor Olsson behandlar, kan uppställas på många, kanske oändligt många olika sätt, varav ingen enda kan sägas vara exakt utan bara mer eller mindre ändamålsenlig och därtill satt i relation till varierande ändamål.

Släktskapet är inte bara teoretiskt utan Olsson använder dessutom samma exempel och referenser. Här finns Wittgenstein, Nietzsche, modernism-postmodernism, Bibeln, Mesopotamiens gudavärld, Saussures semiotik, förhållandet gud-människa, Odysseus hemkomst, Platons idévärld, Aristoteles modeller och inte minst avgrunden själv: The abyss - Bythos, vilket i Olssons bok utgör klyftan mellan det representerade och dess tecken; i Saussures termer det betecknade och det betecknande. Dessutom har Olsson för vana att en passant kasta in referenser till högt och lågt i sin text precis som jag själv, inte sällan från populärkultur.

Det slutar inte där. Olsson visade sig bo här i Uppsala, så jag mailade honom, han blev mycket entusiastisk och igår träffades vi över kaffe, äppelpaj och glass hemma hos honom. Mötet blev två och en halv timme långt och var, som jag tror och hoppas, till stor glädje för oss båda. Vi utbyte synpunkter och böcker och kom överens om att träffas igen.

Många av er är bevandrade i Trakorien med dess särart och historia, inte minst mina testläsare och redaktörer, vilket jag har haft stor nytta och glädje av, ändå har jag alltid känt mig ensam, inte på ett tragiskt sätt, utan som av eget val stående utanför tillhörigheter. Plötsligt träffar jag någon som jag kan prata med utan känslan att vi saknar gemensam teoretisk plattform (vilket inte innebär att jag skulle vara mer bildad än någon annan utan snarare att vi inte har samma abstrakta intresseområden), en person med mer insikt än jag själv i Trakoriens metafysik trots att han själv aldrig vetat om det. Det är i sanning fantastiskt.

Jag kan alltså varmt rekommendera Olssons bok, inte bara som teoretisk följeslagare till mina egna romaner utan för alla som intresserar sig för hur människan formar sina världsbilder. Liksom Nietzsche har Olsson ett levande språk fyllt av metaforer och associationer vilket gör Abysmal njutbar även som prosa. Det teoretiska innehållet är inte alltid lätt att ta till sig, men heller aldrig otydligt utan kräver bara visst fokus och ibland en sidotitt i referenser för att öppna sitt skal. Boken är skriven på engelska och utgiven i USA eftersom Olsson var professor där under många år.

Jag har hittills kommit halvvägs eftersom boken kräver koncentration och noggrannhet och jag själv läser sakta, men har funnit många nya insikter och uppslag som jag direkt kan omsätta i romanerna. Dessutom har boken mycket att säga om vår egen värld. För tillfället läser jag exempelvis Olssons påpekande om hur de tre första budorden på stentavlorna Moses fick kan uppfattas som en alla tyranniers grundläggande konstitution när det gäller att cementera maktens tolkningsföreträde:

1. Det är jag som har makten och ingen annan.
2. Försök inte förstå, ifrågasätta eller håna min maktställning för då råkar både du och din familj illa ut.
3. Lägg dina vardagliga sysslor åt sidan för att komma till våra propagandamöten när så anbefalles och följ rapporteringen i statligt kontrollerade media.

De andra sju budorden är praktiska regler människor emellan.
Skrämmande aktuellt, inte minst tillämpat på dagens Ryssland.

fredag 12 september 2014

Partiernas svar på mitt brev

Jag skickade nedanstående mail till samtliga Sveriges riksdagspartier i våras sedan jag upprörts av följande film om förmögenhetsfördelningen, framtagen av Aftonbladet.

Svar har inkommit (i kronologisk ordning) från Kristdemokraterna, Moderaterna, Socialdemokraterna och Folkpartiet. Vänsterpartiet svarade att de skulle återkomma, vilket de aldrig gjorde, och övriga hördes inte av alls. Jag klipper in svaren in extenso sist i inlägget om ni vill läsa dem och ger min snabba summering innan.

En kommentar: inkomst och förmögenhet blandas tyvärr ihop i svaren vilket kan bero på att Aftonbladets film också gör det. Mitt brev talar emellertid om förmögenhet som ni ser.

Mitt ursprungliga brev

jag är en vanlig, 58-årig väljare som under de senaste fem riksdagsvalen röstat såväl borgerligt som vänster i olika omgångar. Jag är inte, och har heller aldrig varit partipolitiskt organiserad och diskuterar bara politik i min vänkrets. Jag är universitetsutbildad och har arbetat såväl statligt och kommunalt som i privat företag och eget företag genom åren.


Jag misstror både socialism och kapitalism och tror närmast på ett måttfullt, liberalt samhälle där kollektivet värnar om de svaga och inte medger de girigas och makthungrigas excesser, samtidigt som entrepenörskap, kreativitet, arbete och inte minst hygglighet gynnas. Jag vill att alla ska få samma tillgång till utbildning, sjukvård och hjälp när de har det svårt men ogillar ett uttalat bidragssamhälle.
Följande film som publicerades av Aftonbladet under 2013 om ökade förmögenhetsklyftor har stört mig:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16903360.ab

Jag tänkte därför inför höstens riksdagsval be Sveriges riksdagspartier kommentera:
* De faktiska förhållanden som filmen visar
* Vad partiet anser vara den optimala förmögenhetsfördelning i Sverige och på vilka grunder sett ur ett samhällsperspektiv
* Om och i så fall vad partiet avser göra rörande filmens påpekade förhållanden
Jag kommer att publicera ert och andras svar på en blogg som liksom jag själv är helt fristående från politiska partier, företag och föreningar. Var därför snälla och svara kortfattat utan att hänvisa till partiprogram eller andra längre dokument.
Med vänliga hälsningar
Erik Granström

Extrafråga till Moderaterna:
Detta är alltså mitt brev till er moderater. Ni har ju drivit en arbetslinje och jag kan i viss mån sympatisera med denna, men ser inte kopplingen till filmens inkomstklyftor. Borde inte fördelningskurvan av inkomster och förmögenhet i ert idealsamhälle snarast få en klockform, där medel ansamlas hos dem som arbetar snarare än hos dem som redan äger? Jag har svårt att se att de rikaste skulle arbeta hårdare genom att ytterligare öka sin redan excessiva rikedom. Borde inte era politiska åtgärder snarare dirigera om inkomst och förmögenhet till de grupper ni vill ska åta sig mer, hårdare eller mer kvalificerat arbete för att gynna samhället?

Min sammanställning av svaren

Kristdemokraterna (Carl Öhman)

* Det finns tekniska svagheter i filmen
* Det är värre i många andra västländer
* Regeringen har givit medborgarna möjlighet att påverka sin inkomst (man talar en hel del om inkomst vilket som sagt inte riktigt var frågan)
* Regeringen har tagit finansmarknaden i örat.
* Det går inte att jämföra förmögenheter eftersom vissa sparar och vissa konsumerar.

Moderaterna (Johan Westrin)

* Filmen ger överdriven bild - så illa är det inte i Sverige
* Det är värre i många andra västländer
* Pratar om inkomst och jobbskatteavdrag vilket alltså inte var frågan vilket man också erkänner
* Motiverar avskaffandet av förmögenhetsskatten med att den drabbade småsparare värre än rika.
* Dissar kommunismen som system - tycker att vissa skillnader är OK, men inte för stora

Socialdemokraterna (Inget namn)

* Gav ett allmänt svar som jag uppfattar som inklippt från annan plats med innebörden att folk ska ha det drägligt och att klyftorna inte ska vara för stora.

Folkpartiet (Therese Quiding)

(bad om ursäkt för att jag fått vänta en månad vilket uppskattas)
* Inkomstklyftorna ökade mer under S före 2006.
* Försvarar jobblinjen 
* Räknar upp åtgärder som regeringen genomfört riktade till svaga grupper

Mina kommentarer

* De partier som svarat får ett plus i kanten vad mig anbelangar samtidigt som jag är lite besviken på att V och MP inte svarade. Framförallt V hade väl öppet mål här?
* Borgerlig hållning: Det är inte så illa och i den mån det är illa så är det lika mycket S fel.
* Socialdemokraterna: Svarar med vänster hand medan de messar om annat eller äter lunch.

I övrigt får ni dra era egna slutsatser.


Kristdemokraternas hela svar

Hej Erik,
Artikeln hänvisar till en marknadsundersökning som är utförd 2013, och jämför denna med förmögenhetsstatistik från 2007, däri ligger min inledande kritik.

I statistiken över disponibla inkomster har man dessutom valt att hoppa över utvecklingen under finanskrisen, vilket jag tycker är ganska oseriöst - från 2007 till 2008 sjönk den genomsnittliga disponibla inkomsten för den första decilgruppen med 9,5%, men har sedan dess stadigt ökat. Den disponibla inkomststatisktiken tar sedan inte hänsyn till att människor med högre inkomster ofta också är högt belånade och kan tvingas använda stora delar av den disponibla inkomsten till att amortera, för att ta ett exempel. Jag kan fortsätta, men jag tror min poäng framgår.

Inkomstskillnader är givetvis inget man ska vifta bort, men det ska sägas att Sverige är ett av de länder i Världen där inkomstskillnaderna faktiskt är minst, vilket heller inte nämns i artikeln. Jobbskatteavdraget har sänkt trösklarna in på arbetsmarknaden och haft en gynnsam fördelningseffekt för människor med lägre inkomst. Friktioner och matchningsproblem på arbetsmarknaden är viktigt att minimera för att ge alla likvärdiga möjligheter att förbättra både sin ekonomiska och sociala situation. Ett annat problem är att mycket ekonomisk aktivitet bedrivs på finansiella marknader när det vore fördelaktigt med mer aktivitet i den reala ekonomin. Som du säkert vet har regeringen föreslagit en rad åtgärder för att främja återhållsamhet i den finansiella sektorn, vilket är ett bra första steg. Självklart ska vi även ha ett väl fungerande socialförsäkringssystem, och här lanserade vi en stor sjukförsäkringsreform under 2008 som hjälpt många tidigare förtipspensionerade att lämna utanförskapet.

Vi som parti förespråkar människors valfrihet, därför är det svårt att ha en uppfattning om en optimal förmögenhetsfördelning eftersom vissa hushåll föredrar att konsumera medan andra föredrar att spara.
Med vänlig hälsning,
Carl Öhman


Moderaternas hela svar

Hej!

Det här med förmögenhetsfördelning och fattigdom, är

ett inte helt okomplicerat ämne. Det är viktigt att inte bara se till rena statistikuppgifter, utan att också vara medveten om orsa
ker, verkan, konsekvenser av olika ekonomisk-politiska åtgärder samt hur välstånd och fattigdom kommer till.

När man ser filmen på Aftonbladets hemsida, som Du hänvisar till, får man närmast intrycket att Sverige skulle vara en plutokrati, där ett fåtal människor med statens goda minne har roffat åt sig nästan all egendom, medan resten – eller i varje fall en mycket stor del – av folket lever i elände och fattigdom. Men så är det ju faktiskt inte.

Sannolikt är ojämnheten i fördelningen av förmögenheter större i jämförbara länder än i Sverige.

Jämfört med de flesta andra länder har nämligen Sverige en mycket jämn inkomstfördelning. Detta blir ännu tydligare om man även omfattar offentligt finansierade välfärdstjänster (vård, skola och omsorg). Med det utvidgade inkomstmåttet hade Sverige i den senaste internationella jämförelsen den lägsta inkomstspridningen i hela OECD-området.

Vi har i Sverige ett progressivt skattesystem, vilket innebär att de som har högre inkomst betalar en procentuellt större del av sin inkomst i skatt än de som har lägre. Låg- och medelinkomsttagare betalar oftast inte någon statlig inkomstskatt alls. De betalar bara kommunal inkomstskatt.

En enkel sänkning av den statliga inkomstskatten skulle därmed bara ha kommit dem tillgodo som har höga inkomster. Därför införde alliansregeringen jobbskatteavdraget. Jobbskatteavdraget görs i den kommunala beskattningen, men kommunerna blir kompenserade av staten.

Att redogöra för den exakta konstruktionen av jobbskatteavdraget skulle bli väldigt komplicerat. Men man kan säga, att den som har en mycket låg inkomst i princip får dra av hela inkomsten. När man har nått över den nivån så betalar man skatt men har ett relativt stort skatteavdrag. Sedan trappas den procentuella reduktionen av när man tjänar mer. För den som tjänar 358 000 kronor per år eller mer blir jobbskatteavdraget ett fast belopp. Högre än cirka 26 000 kronor per år blir inte jobbskatteavdraget.

Det innebär att en undersköterska eller en förskollärare har fått en mycket märkbar skattesänkning. Det gamla socialdemokratiska argumentet, att en skattesänkning främst skulle gynna höginkomsttagare, håller inte längre. De som genom jobbskatteavdraget har fått behålla en proportionellt större del av sin inkomst är låg- och medelinkomsttagarna.

Efter att ha läst allt detta, invänder Du kanske att inslaget på AB:s hemsida inte handlade om inkomstfördelning utan om förmögenhetsfördelning. Det är ju riktigt. Men om man vill förbättra ekonomin för dem som lever med knappa marginaler, så måste man ju börja med att se till att de får behålla mer av sin inkomst.

Det som inte explicit uttalas i inslaget på AB:s hemsida, men som ligger underförstått i resonemanget, är att man borde återinföra den avskaffade förmögenhetsskatten. Det är något som vi absolut inte håller med om.

Vi anser att förmögenhetsskatten var en felaktig skatt. Det principiella skälet för detta är att det var en skatt på redan beskattade pengar. Det praktiska skälet är att det var en skatt som drev ut kapital ur vårt land och det gällde pengar som vi skulle behöva i våra svenska företag för att skapa tillväxt och nya jobb.

Förmögenhetsskatten var dessutom extra orättvis, eftersom den socialdemokratiska regeringen hade befriat vissa av de allra största förmögenheterna (huvuddelägare i företag på O-listan) från att bli beskattade, medan ”vanliga” människor som hade lyckats spara ihop ett kapital som översteg 1,5 miljoner kronor blev ”straffade” för detta genom förmögenhetsskatt.

(Till detta kom kombinationen av fastighetsskatt och förmögenhetsskatt, som gjorde att fastighetsägare drabbades både av fastighetsskatt och förmögenhetsskatt. Eftersom både förmögenhetsskatten och fastighetsskatten baserades på taxeringsvärdet, ledde detta i många fall till fullkomligt orimliga konsekvenser. Det fanns låginkomsttagare som tvingades sälja sina hem just för att de inte har klarade kombinationen av dessa båda skatter. En enkel fiskarstuga i ett skärgårdsområde kunde p.g.a. läget drabbas av ett jättehögt taxeringsvärde.)

Jag tror att alla är överens om att det måste finnas ett visst mått av ekonomisk jämlikhet. Men detta får inte gå till överdrift, för konsekvenserna av det blir i själva verket mycket negativa.

Alla de samhällen, som har försökt att driva en mycket långtgående utjämningspolitik, har stagnerat och halkat efter i utvecklingen. (Det var ingen tillfällighet att det kommunistiska Östeuropa drabbades av en ekonomisk krasch i slutet av 1980-talet eller att Sovjetunionen kollapsade 1991.) Vi moderater ser mycket hellre ett samhälle där det finns människor som har det bättre än andra, men där alla ändå har en ganska hygglig standard, än ett samhälle där alla har det lika uselt och är lika fattiga.

Ernst Wigforss, som var socialdemokratisk finansminister i många år, är känd för yttrandet: ”Fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla.” Så skulle en moderat aldrig säga.

(För att undvika missförstånd vill jag framhålla, att detta naturligtvis inte innebär att vi skulle vilja ha ett samhälle där alla inte har lika chanser. Tvärtom, menar vi att det är viktigt att alla barn får en bra start i livet, en god uppväxt, får gå i en bra skola och sedan får en utbildning som är anpassad till vars och ens förutsättningar och behov. Det är utomordentligt viktigt att vi får ett socialt rörligt samhälle. Det är också det som alliansregeringens politik syftar till.)

De som har det allra sämst ekonomiskt i vårt land är de som befinner sig i utanförskap. Det bästa vi kan göra för dem är att på alla sätt se till att jobben blir fler, så att färre människor ska behöva göra det.

Alliansregeringens främsta mål har, alltsedan dess tillträde hösten 2006, varit att få fler i arbete. Flera reformer som förbättrar arbetsmarknadens funktionssätt och stärker incitamenten till arbete har genomförts. Det är en politik som gynnar dem som i dag har låga inkomster och dem som står utanför arbetsmarknaden. Sysselsättningen har ökat med 200 000 och utanförskapet har minskat med 200 000. Det är en utveckling i rätt riktning, som måste få fortsätta. För denna utveckling leder i förlängningen till minskade skillnader och ökad sammanhållning.

Med vänliga hälsningar
Johan Westrin


Socialdemokraternas hela svar

Hej Erik

Tack för ditt mejl.

Vi har inte resurser att referera eller analysera enskilda hemsidor.

Så vi ger dig ett svar utifrån de frågor du skickade i ditt mail.

Vi tror att rättvis fördelning, välfärd åt alla, minskade klyftor och jämställdhet mellan kvinnor och män skapar ett bättre samhälle för alla. Den allra viktigaste fördelningspolitiken är hög sysselsättning och låg arbetslöshet. Arbetslöshet skapar ofrihet för individen och är förödande för samhällsutvecklingen. Utslagningen från arbetsmarknaden måste hejdas och jobben måste bli fler. Den som förlorar jobbet behöver både inkomsttrygghet och effektiva broar ut ur arbetslösheten. Vi vill investera i jobb och utbildning – det bygger Sverige starkt och ökar vår konkurrenskraft.

Samtidigt för regeringen en politik som försämrar för flera grupper i samhället som redan har det tufft. Pensionärer betalar mer i skatt än en löntagare med samma inkomst. Försämringarna i trygghetsförsäkringarna ökar otryggheten utan att skapa fler jobb. En halv miljon har trängts ut ur a-kassan och många tvingas söka socialbidrag när de drabbas av arbetslöshet. Socialstyrelsen har uppgivit att det vanligaste försörjningshindret för dem som fick ekonomiskt bistånd 2010 var relaterat till arbetslöshet.

Vi kan alla bli sjuka och då ska vi kunna vara säkra på att vi både får rehabilitering för att snabbt komma tillbaka till arbete, och ekonomisk trygghet under den tid det tar. Vi vill förbättra tryggheten för de sjukskrivna och arbetslösa.

Regeringens politik har inte bara resulterat i ett ökat utanförskap och en rekordhög långtidsarbetslöshet, utan livsvillkoren för de som befinner sig i utanförskap har försämrats och vägarna tillbaka har beskurits. I Sverige har det varit svårt att bli fattig, men lätt att ta sig därifrån. Regeringen gör det omvända – medvetet. Och samtidigt sänker regeringen skatterna för de med högst inkomster.

För oss socialdemokrater är huvudsyftet med att betala skatt att finansiera de samhällsnyttigheter som vi alla behöver. Skatt efter bärkraft är ett oslagbart sätt att effektivt fördela välstånd och möjligheter rättvist. Skatterna ska minska klyftorna – inte öka dem. När skatterna sänks så kraftigt att det går ut över välfärdens kvalitet ökar istället klyftorna och friheten begränsas. Ett flertal skatter måste förändras för att säkra välfärden och rättvisan. De med höga inkomster måste bidra mer.

Vänliga hälsningar

Socialdemokraterna


Folkpartiets hela svar

Hej Erik,

Tack för ditt mejl till Folkpartiet. Jag vill börja med att be om ursäkt för att du fått vänta så länge på svar från oss.

I Sverige ökade inkomstspridningen framför allt från början av 1990-talet fram till 2006. De rika drog då i väg i inkomstligan. Därefter har inkomstspridningen ökat betydligt långsammare.

För den tiondel i befolkningen som tjänar mest fördubblades den disponibla inkomsten mellan 1995 och 2012. Men hela 85 procent av ökningen skedde under Göran Perssons tid vid makten, 1995-2006.

Sedan 2006 har inkomstspridningen ökat endast marginellt, samtidigt som hushållens reala disponibla inkomster har ökat kraftigt (med 19 procent, enl. SCB). Alliansen har alltså klarat av att under en finanskris öka hushållens välstånd kraftigt, samtidigt som inkomstspridningen inte stuckit iväg.

En politik för fler jobb är den bästa fördelningspolitiken. Alliansen har sedan 2006 fört en politik som förbättrat drivkrafterna till arbete, i synnerhet för personer med lägre inkomster.

Alliansens politik har lett till att över 250 000 personer fler har ett jobb idag än 2006 och att utanförskapet (mätt som personer som lever på någon form av social ersättning) har minskat kraftigt. Det har lyft många från fattigdom till en bättre tillvaro. Att ännu fler kommer i jobb är det viktigaste framöver för att fortsätta minska fattigdomen och bekämpa inkomstklyftor.

Regeringen har också genomfört en rad åtgärder riktade till grupper med svag ekonomi eller större försörjningsbörda, för att förbättra dessa personers ekonomiska situation (se listan nedan). Regeringens kombination av riktade insatser och en politik som lyfter människor från utanförskap till jobb har varit en framgångsrik väg för Sverige.

• Bostadsbidraget har höjts för såväl unga utan barn som för barnfamiljer (BP12)
• Flerbarnstillägget inom barnbidraget har höjts (BP11)
• Studiemedlet (lånedelen) har höjts (BP10 och BP11)
• Studiemedlet (bidragsdelen) har höjts (BP10)
• Bostadstillägget för personer med sjuk-och aktivitetsersättning har höjts (BP10).
• Bostadstillägget till pensionärer har höjts (BP12)
• Grundavdraget för pensionärer har höjts (BP09, BP10, BP11, BP13 och BP14)
• Höjt tilläggsbidrag för barn inom studiestödet (BP13)
• En höjning av bostadstillägget till ogifta pensionärer (BP13)
• En höjning av grundnivån i föräldrapenningen (BP13)
• Vidare har regeringen genomfört en reform som innebär att en del av arbetsinkomsten inte ska räknas in när försörjningsstödets nivå bestäms (BP13 – trädde i kraft 1juli 2013)
• Höjning av det särskilda bidraget i bostadsbidraget (BP14)[1]
• En fritidspeng för barn i ekonomiskt utsatta hushåll (BP14)
• Förstärkning av bostadstillägget för ålderspensionärer med arbetsinkomster (BP14)
• Förstärkning av etableringstillägget och bostadsersättningen för personer med rätt till etableringsersättning (BP14)


Den här bilden bekräftas av Finanspolitiska rådet, som i sin rapport förra året konstaterade att ”inkomstskillnaderna i Sverige har varit närmast oförändrade mellan 2006 och 2011, trots den ekonomiska krisen.

Med vänlig hälsning
Therése Quiding



onsdag 10 september 2014

Jesus låg med sin mor

Jesus var en gång spädbarn. Han diade sin mors bröst, något som många renässanstavlor tolkat. Förmodligen låg han sedan nöjd och sov på hennes mage - han låg med sin mor.
 Titeln kunde alternativt ha betytt att Jesus hade sex med sin mor, vilket jag utgår från är falskt. Rent språkligt är betydelsen förhandlingsbar, men den möjliga dubbla betydelsen visar vilka verbala gungflyn vi dagligen rör oss över. Målningen av Sassoferratto, 1600-tal.




Saussures tecken

Den schweiziske semiotikern Ferdinand de Saussure hävdade att varje tecken består av mening och form*, där meningen är den mentala föreställning tecknet ger och formen är de konkreta bokstäverna som lika gärna kan vara bilder, talade ord eller egentligen vad som helst.


Jag läser för tillfället professor emeritus Gunnar Olssons bok Abysmal (mer om den senare**). Olsson påpekar att läsning kan framställas genom att använda Saussures tecken som följer: Författaren föreställer sig vad han eller hon vill förmedla (mening), fäster det i ord (form) varefter boken hamnar hos en läsare som tar del av formen och ur den bildar sig en föreställning (mening):

Jag har skrivit Mening 1 och Mening 2 i bilden eftersom det ju inte alls är säkert eller ens troligt att mottagarens mentala tolkning av boken är densamma som sändarens / författarens.

Det är lätt att föreställa sig kommunikation som ett mer eller mindre lyckat försök att förmedla sändarens mening till mottagaren via den ofrånkomliga formen, men så behöver inte alls vara fallet vilket är tydligt inte minst nu i valtider. Följande kan gälla:


Sändaren kanske inte alls har för avsikt att förmedla sin egen mening utan vill kanske snarare framkalla en viss mening hos mottagaren, en mening som i sin tur ska resultera i en önskad handling: att mottagaren väljer sändarens parti / köper författarens bok / skänker pengar till ett visst ändamål etc. Det räcker då med att tillhandahålla en "tom" form som framkallar önskad mening hos mottagaren.

Nu är kopplingen mening-form aldrig konstant mellan individer, kulturer eller ens över tid för samma mottagare. Det är en sak att ordet "katt" betecknar ett visst djur, s.k. denotation, men en helt annan vilka associationer, konnotationer, ordet utlöser hos en kattälskare respektive katthatare. Mening i Saussures modell är förmodligen aldrig utan konnotationer. Det är därför nödvändigt att känna till associationsbanorna hos de man vill påverka - en reklambyrå måste använda lokala krafter för att kunna finslipa budskapet och nå önskad verkan. Ord som "omsorg", "sammanhållning" och "trygghet" har positiva konnotationer för de flesta svenskar utan att denotationen är helt glasklar och används därför ofta i valrörelsen.

Funderingar rörande författande

Jag har funderat över samspelet mellan författare och mottagare enligt modellen ovan och identifierat tre olika mekanismer:

1. Författaren har en klar mening och försöker så exakt som möjligt väcka samma mening hos läsaren, det kan exempelvis gälla ideologiska pamfletter eller reportage från katastrofområden. Ofta skymtar avsikter och önskad handling i bakgrunden vilket alls inte behöver vara fel. I rent skönlitterära sammanhang kan programmatiskt skrivande lätt bli tröttsamt sedan man väl genomskådat intentionerna.

2. Författaren har en mer eller mindre klar mening som han eller hon söker förmedla men accepterar och förväntar sig samtidigt att läsaren gör sin egen tolkning av texten och fyller i med egna erfarenheter. Detta kanske kan sägas vara det "normala" i skönlitteratur där graden av samstämmighet mellan författarens och läsarens mening kan, men inte behöver värderas. Den postmoderna uppfattningen (i den mån sådan alls finns) är ofta att läsaren skapar boken och att författaren är mer eller mindre oväsentlig.

3. Författaren har ingen eller en mycket vag förutbestämd uppfattning om hur mottagaren ska  uppfatta verket - vilken mening som kommer att uppstå hos läsaren - och tycker att detta är helt i sin ordning så länge intresse alls uppstår. För mig finns det en bra och en dålig variant av detta.
3a. Den intrumentella tomheten. Sändaren har en mer eller mindre krass avsikt, ofta en kommersiell sådan, att verket ska uppfattas som spännande fast det egentligen inte fyllts med annat än just form. Jag tycker att denna trend tog fart från och med David Lynchs "Twin Peaks" och sedan fortsatt med TV-serier som "Lost" - mystifiering för mystifieringens skull, bristfällig kokkonst dränkt i ketchup. Detta var delvis innebörden i den kritik jag hade mot Murakamis "Fågeln som vrider upp världen".
3b. Den konstnärliga öppenheten. Sändaren avstår från avsikt och ger sitt verk en form som han eller hon tror och hoppas kommer att framkalla någon slags mening hos mottagaren, men lämnar tolkningen till denne. Codex Serafinianus tycker jag är ett bra exempel. Sådant tycker jag är spännande. I mina egna böcker försöker jag hålla mig någonstans mellan punkterna 2 och 3b. Om jag lyckas eller ej får andra bedöma.


* Saussure använder orden "Det betecknande" och "Det betecknade" om det jag här kallat form och mening (eng. "signifier" och "signified"). Jag tycker att man lätt blandar ihop dessa termer och valde därför andra.

** Vad gäller Gunnar Olsson så ska jag berätta mer om honom sedan jag träffat honom, förhoppningsvis snart.



tisdag 9 september 2014

Isakra adjö

Nytt kapitel klart! Det har tagit lite tid eftersom yngsta dottern flyttade till Göteborg för en vecka sedan med alla praktiska bestyr och funderingar som sådant för med sig.  Detta är förmodligen romanseriens sista besök i staden Isakra. Ni får ett smakprov från en duell i Fanborgen som råkar ha samma planlösning som ett Cluedobräde, med arenan i mitten.

Härnäst förmodligen till en plats långt bort för länge sedan...




Ögonblicket därefter slog Sheinaf handen mot ansiktet där tre färska snitt skurits över kinden utan att någon förstod hur. Munken stod obegripligt nära, iförd en handske med groteska, vässade stålnaglar.

Där har ni tre blod eller bara ett – ni får själv välja”, sade han.

Översten baddade ansiktet och betraktade sin sölade handflata.

Tekniskt sett räknas detta som ett enda blod, men låt mig gengälda er väns tidigare storsinthet och bjuda på det sista”, svarade han, lade armen mot egen spjutspets och ristade själv det sår som avgjorde duellen. Dagen hade stannat, både på arenan och läktarna. Bara blickar förmådde ännu röra sig.

Jag gillar er!” log harkamoren och klappade Bodonius kind blodig.


måndag 8 september 2014

All makt utgår från folket - politik 1

Intro

Redan i våras skickade jag en fråga till alla Sveriges riksdagspartier om hur de ser på fördelningen av ägande i landet. Eftersom svar inkommit från några av dem och jag lovat redovisa dessa här på bloggen så tyckte jag det kunde vara dags nu, så här en vecka före valet. Först tänkte jag emellertid försöka förklara min egen syn på politik, så detta blir åtminstone en tvåstegsraket under veckan.

Som alltid här på bloggen så skriver jag fritt ur tanken utan att nödvändigtvis vara insatt i eller ens ha begripit de ämnen jag behandlar. Just när det gäller politik i ett demokratiskt samhälle så känns detta mer befogat än annars. Ni får gärna tycka till och korrigera om jag missuppfattat. Det blir av nödvändighet en del text, men ingen behöver läsa mer än några rader till som inte är intresserad.

Sammanfattning av inlägget


Min huvudtes i detta inlägg är att Sveriges riksdag och regering enligt regeringsformen har sitt hela och enda mandat från folket - inte från företag, intressegrupper, organisationer eller ens i kraft av sina egna uppfattningar. De borde därför hållas ansvariga för att varje beslut syftar till att gagna medborgarnas, deras uppdragsgivare, som kollektiv och att vi inte missgynnas av något enda beslut.

Sen behöver ni inte läsa längre om ni inte orkar.

Grunderna

Maktbasen

1. Vi lever i en demokrati, något som jag och förhoppningsvis de flesta andra svenskar bejakar. Själva regeringsformen - de svenska lagarnas grundbult - inleds med orden: "All offentlig makt utgår från folket." När jag fortsättningsvis skriver VI, VÅRT, OSS, VÅRA etc med versaler så menar jag just det svenska folket i kollektiv mening utan att bli mer teknisk än så.

* Demokrati innebär för mig att alla får säga sin mening och argumentera för sin sak så länge det görs på lagligt sätt. Jag ogillar personligen när politiska möten saboteras eller motståndare osakligt häcklas helt oberoende av politisk tillhörighet. Demokrati bygger för mig på fri argumentering, debatt och val.

2. VI styr alltså och jag drar därav slutsatsen att syftet med svensk offentlig makt och politik är att gynna VÅRA intressen i utilitaristisk mening, dvs med mesta möjliga tillfredsställelse och minsta möjliga elände till så många av OSS som möjligt - i fortsättningen kallat NYTTA. Till detta kommer tidsaspekten - att ett visst obehag idag kan vara att föredra därför att det gagnar OSS i långa loppet. Den enskilde medborgaren kan inte alltid få som den vill eftersom det är den sammantagna NYTTAN som räknas.

Eliten och resten

3. Egenskaper är ofta normalfördelade i en population, så även bland OSS. Det kan gälla längd, intelligens (såsom den definieras), styrka etc. Jag väljer att tro att normalfördelning i stort sett också gäller företagsamhet, kreativitet, upplevd skönhet, diverse talanger, koncentrationsförmåga, kommunikationsförmåga, arbetskapacitet och andra faktorer som gynnar personlig framgång i samhället. Dessa egenskaper behöver alls inte vara givna eller oföränderliga - det spelar ingen roll i sammanhanget - de kommer ändå att vara normalfördelade i populationen. Det innebär att det alltid kommer att finnas en elit, låt säga de fem procent av befolkningen som har bäst förutsättningar att "lyckas".

* I praktiken tillkommer förstås socialt kapital, förmögenhet och andra faktorer.

4. Min erfarenhet och slutsats efter att ha läst en del historia är att eliten, oavsett om den består av militärer, präster, kapitalägare, politiker etc. oftast har en tendens att söka gynna sig själv - att på olika sätt rucka spelreglerna till egen fördel, inte minst politiskt. Men VI är ju alla - även de mindre begåvade/bemedlade 95 procenten som definitionsmässigt är betydligt fler. All makt utgår i en demokrati från OSS och det är VÅRA intressen som ska tillvaras, inte elitens. Samtidigt är eliten just elit - de bäst lämpade på olika områden. Det gynnar förmodligen OSS att låta eliten sköta vad de är bra på eftersom de har bäst förutsättningar att göra ett bra arbete - detta så länge nyttan av deras arbete verkligen blir till NYTTA för alla. Det kan till och med vara så att eliten ska medges vissa fördelar om det i slutändan gynnar OSS.

5. Elitens eventuella belöningar kan alltså ha rent instrumentell nytta för OSS - de är bra när VI tjänar på dem - men saknar i sig värde om de minskar NYTTAN. Jag har åsikten att om eliten får tävla på en marknad - ordet uppfattat i vid bemärkelse: på en spelplan där alternativ tävlar om köparnas / väljarnas gunst och de mest framgångsrika dominerar - så kan det gagna OSS som en sållningsmekanism.

* efter att ha arbetat många år i offentlig sektor misstror jag planekonomi och kommittéers propåer annat än som förslag. Alternativ måste få läggas fram och prövas genom val - politiska val eller konsumentval - för att hitta det bästa.
 * Vissa politiska inriktningar accepterar inte några som helst belöningar till eliten. Min åsikt är ett en så strikt hållning inte gynnar OSS - jag menar dock att belöningarnas storlek och form alltid ska ställas i relation till NYTTAN.
* Vissa politiska riktningar menar att individens, inklusive elitens, intressen helt ska underställas VÅRA kollektiva intressen. Min åsikt är liberal - att individer utgör atomerna i varje demokratiskt samhälle. Saknas respekt för individen kan samhället ifråga inte längre sägas vara demokratiskt. Jag ogillar däremot libertarianism där den starke tillåts dominera andra utan att det gynnar OSS.

* SJ, vårdbolag, skolor, apotek m.m. har på senare år i stor utsträckning sålts ut till privata bolag genom politiska beslut. Eventuellt värde av sådan utförsäljning ligger för mig helt i NYTTAN - den har inget annat värde. Var och en kan sedan bedöma om NYTTAN ökat eller minskat i de olika fallen.

Två huvudfrågor

6. Det mesta inom politiken rör för mig två grundfrågor: fördelningspolitik och incitament. Politiska partier har olika uppfattningar i dessa frågor och det ligger i VÅRT intresse att skillnaderna klargörs i en valrörelse. Dessvärre förefaller mig årets valrörelse till stor del utgöras av tomma ord eller konkreta förslag som lösryckta ur sitt sammanhang framstår som obegripliga eller av mindre intresse.

Fördelningspolitik

7. Hur stora klyftor vad gäller ägande, inkomst och offentlig service i Sverige vill vi ha och i så fall varför? Accepterar vi förändringar av dessa klyftor och i så fall hur mycket och varför? Detta är enligt min mening vad valrörelsen främst borde handla om. Vissa individer och partier tycker att stora klyftor är acceptabla och rentav önskvärda medan andra tycker att de är oacceptabla. Var och en kan stå för sin åsikt och argumentera för sin ståndpunkt. Sedan får VI bifalla eller förkasta enligt demokratins mekanismer. Jag märker personligen inte att en sådan debatt pågår med alternativen tydliggjorda.

* I ett teoretiskt kommunistiskt samhälle äger alla produktionsmedlen gemensamt, dvs ägandet är lika fördelat mellan innevånarna eller ägs kollektivt. Jag har aldrig stött på historiska exempel på att detta fungerat i större skala och tror heller inte på det. 
* Det traditionella socialdemokratiska Sverige under 60-70-talen uppvisade mindre klyftor än dagens samhälle och skillnaderna förefaller öka. Vill vi ha det så och i så fall varför?
* Det amerikanska samhället uppvisar extremt stora och tilltagande skillnader i ägande, där den rikast procenten äger 50% av USAs tillgångar medan de fattigaste 50% (alltså halva landets befolkning) bara äger 0,5%. Allt enligt den film som verkligen fick mig att börja fundera. Hur är detta möjligt i en demokrati? Hur kan en majoritet av amerikanska väljare rösta fram en politik som möjliggör sådan snedfördelning. Ligger detta verkligen i DERAS intresse? Aftonbladet gjorde en liknande film om svenska förhållanden och det var den jag frågade de politiska partierna om. Jag återkommer under veckan med deras svar.

Incitament

8. Ekonomiska incitament.
Det främsta politiska argumentet för att acceptera och faktiskt framkalla ekonomiska ojämlikheter är att dessa ger incitament till handling som gynnar kollektivet: om du som har det eländigt själv kan få det bättre genom hårdare arbete så gynnar det både dig och OSS. Tanken på medborgarlön har nyligen vädrats med det främsta motargumentet: "Varför ska jag anstränga mig när jag ändå får så att jag klarar mig?" Personligen är jag tveksam till tanken och utgår från att viss ojämlikhet kan verka som incitament för handlingar som gynnar OSS i kollektivet - dvs att en medborgare kan nå fördelar genom personligt arbete / risktagande / innovation etc.

9. I den mån ekonomiska ojämlikheter är politiskt skapade eller förstärkta, vilket de nästan alltid är, så kan de enligt tidigare resonemang motiveras bara om de gynnar OSS. Varje ojämlikhet som inte gynnar OSS är i själva verket politiskt omotiverad. Varje politiskt beslutad ojämlikhet och accepterad belöning ska alltså gynna OSS - "we the people" - eftersom VI har makten och det är VÅRA intressen som ska tillgodoses av det demokratiska systemet, inte företagens, inte de fåtaliga rikas. Är så fallet? Hur tydliga är partierna med sina avsikter?

* I mitt brev till Sveriges partier ställde jag en specifik fråga till moderaterna eftersom man i regeringsställning drivit den s.k. arbetslinjen så hårt:
"Borde inte fördelningskurvan av inkomster och förmögenhet i ert idealsamhälle snarast få en klockform, där medel ansamlas hos dem som arbetar snarare än hos dem som redan äger? Jag har svårt att se att de rikaste skulle arbeta hårdare genom att ytterligare öka sin redan excessiva rikedom. Borde inte era politiska åtgärder snarare dirigera om inkomst och förmögenhet till de grupper ni vill ska åta sig mer, hårdare eller mer kvalificerat arbete för att gynna samhället?"
Jag återkommer med deras svar. Frågan gäller alltså i korthet: På vilken nivå är incitamenten tillräckliga och som mest verksamma? Vad motiverar att en VD tjänar hundra gånger mer än sina anställda med utgångspunkt i VÅRA intressen? Eller för all del: Varför ska en riksdagsman få full pension från 50 års ålder? (ett förhållande den aktuella eliten äntligen tar tag i)

10. Moraliska incitament
Vissa politiska partier talar om solidaritet och skyldighet som incitament. Avsikten kan vara god men jag misstror personligen sådana mekanismer. Jag högaktar moralisk ståndaktighet - den som handlar eller protesterar därför att "annars är man ingen människa utan bara en liten lort". Varje person må stå för sin moral och för sin plattform att agera. I politiska sammanhang är det istället oftare fråga om att påtvinga mig det jag inte vill med moraliska argument, ungefär som när en rökare säger att "jag borde sluta röka", men fortsätter ändå. Moral som grund för handlande måste enligt min mening komma ur egen övertygelse snarare än genom skuldbeläggande för att jag "inte tycker som jag borde". Övertyga mig - få mig att omfatta er moral - då kommer jag att agera enligt er moral, annars inte.

11. Moralisk-ekonomiska spärrar
Ibland uttrycks förhoppningar om att eliten - näringslivets toppar eller för all del politikens ledande gestalter - ska inse det orimliga i sina fördelar, att de ska skämmas och inte vidare missbruka sin ställning. Detta förefaller mig naivt. Om mänsklighetens historia visat prov på moralisk resning så är exemplen på moraliska avgrunder desto fler, och det särskilt bland eliten, den må sedan ha bestått i påvar, kejsare eller VD-personer. DE tjänar på att gynna sig själva - VI gör det till viss del enligt mitt tidigare resonemang om eliten. DE har ingen anledning att begränsa sina anspråk utan det är VI som måste säga ifrån för att de inte ska sluka oss hela. Det förefaller mig mer ändamålsenligt att utgå från att eliten är hänsynslös och använda den men inse att den måste tyglas för att vara till NYTTA. Detta insåg redan Platon.


Slutsats så här långt

Jag läste för ett par år sedan boken "The Corporation" av Joel Bakan där författaren hävdar att aktiebolag ska betraktas som psykopater därför att de av nödvändighet bara kan agera i eget intresse. Om också ett företag satsar pengar i barnsjukhus eller miljöcertifiering måste allt räknas hem som en förväntad ekonomisk vinst, därför att styrelse och VD agerar på aktieägarnas uppdrag och begår tjänstefel om de slösar med sina uppdragsgivares pengar.

Min huvudtes i detta inlägg är alltså att Sveriges riksdag och regering på motsvarande sätt har sitt hela och enda mandat från folket - inte från företag, organisationer, intressegrupper eller ens i kraft av sina egna uppfattningar. De borde därför hållas lika ansvariga för att varje beslut syftar till att gagna OSS, deras uppdragsgivare, och att VI inte missgynnar av något beslut.

Mer följer.