torsdag 28 maj 2015

Ny illustratör till konfluxen


Illustrationen ni ser är gjord av Gustaf Ekelund, etablerad concept artist som bland annat arbetat med trailers till dataspelet Dragon Age Inquisition vilket jag själv spelat. Han kommer att göra ett antal bilder till Svavelvinterspelets konfluxbok.

Scenen ovan föreställer de vandöda crurernas försök att ta sig över sundet från Marjura till Clusta Noba – de levande människornas sista fäste i trakten. Crurerna bygger en bro mellan öarna genom att tålmodigt bära sten och släppa i vattnet mitt i bild. Som av en händelse skriver jag just om detta i romanen för tillfället.

Byggnaden ni ser till vänster är felikermunkarnas kloster på Clusta Noba. Detta är inte slutversionen eftersom det är människorna som beskjuter de vandöda istället för tvärtom, men missen är inte illustratörens fel eftersom han fick fel instruktioner. I alla händelser blir eldkulorna effektfulla mot den olycksbådande himlen.

Jag är väldigt förtjust i Ekelunds illlustrationer och tycker att ljussättningen är fantastisk i bilden. Har också sett andra utkast från glaciärmiljö liksom svärdet jag tidigare lade ut vilket utarbetats ytterligare. Allt ser lovande ut och jag återkommer med mer.


* Uppdaterad bild med korrigerade kastbanor:

fredag 22 maj 2015

Vaggvisan från Slaktare små

Jag har funderat på hur jag ska kunna spela upp vaggvisan från Slaktare små här på bloggen och till sist funnit ett sätt som passar min tekniska kompetens: Jag spelar in den med min mobil från datorn och lägger upp den som film (skratta inte). Melodin är alltså skriven av Robin Iversen som ett skolprojekt för ett antal år sedan, men det är denna melodi jag har haft i huvudet när jag skrivit texten.

video

onsdag 13 maj 2015

Bronstjuren


Enu Ammisadu
På sista sidan i romanen Svavelvinter finns följande stycke:

"Mitt namn är Ammisadu, enu Ammisadu, och jag reste som stjärnskådare till den fjärran norden eftersom jag erfarit att den femte konfluxen snart skall äga rum i dessa trakter. Man kan säga att jag var en man i en annan berättelse, om än inte lika intressant som er."

Ammisadu talar sanning; han kommer verkligen från en annan berättelse som jag skrev men aldrig fick förlagd. Romanen hette Bronstjuren och jag stötte på det handskrivna manuskriptet från 1985 när jag grävde i gamla papper inför det förra blogginlägget. Nedan ser ni en sida ur manuset som visar hur jag arbetade innan det fanns persondatorer (jag skrev sedemera rent manus på skrivmaskin).

Romanen handlar om en verklig händelse: hur det akkadiska rikets huvudstad Agade går under år 2154 f.kr., staden dit prästen Ammisadu kommit resande för att klaga över hur man försnillat en last stenar avsedda för hans tempel. Till staden har också anlänt två moderna amerikanska journalister från tidsskriften "National Historical Society" vilka är där för att dokumentera den händelse de i själva verket kommer att orsaka. Elisabeth Rutherford och Norbert Kaslik reser på en bronsmotorcykel, titelns "bronstjur" – det är ju bronsålder bevars. Lärlingen Isimud som omtalas var något av en korsning mellan Nastigast och Shagul.

Så här i efterhand var det nog ett korrekt beslut att refusera manus, vilket alltså avslutades samma år som jag började skriva spelet Svavelvinter, men jag tycker det känns spännande att element om språk och religion som senare utvecklas i konfluxsviten finns med redan här. Naturligtvis hela den mesopotamiskt inspirerade mytologin. Möjligen kan saken roa även någon annan.


tisdag 12 maj 2015

Fria ligan poddar om Trakorien

Jag, Jerry Lasota och Simon Engqvist träffade Fria ligan för några veckor sedan. Vi träffades mest för att prata om en kommande modul till Svavelvinterspelet, men ligan passade på att samtidigt spela in ett poddavsnitt om mitt arbete med Trakorien där vi alla medverkar. Poddavsnittet lades upp under dagen.



Vi kom att prata om hur det hela började och när jag började rota i mina gamla papper hittade jag nedanstående synopsis till Svavelvinterspelet – ett dokument skrivet 1985 och skickat till Anders Blixt, att studera för den kvasihistoriskt intresserade. Jag har bara kopierat in första sidan av tre*.

Dokumentet är alltså skrivet för trettio år sedan innan jag ens kommit på namnet Svavelvinter. Marjura finns inte, heller inte Trakorien men en del kan ni nog känna igen.

* Edit: Jag lade även in de två efterföljande sidorna enligt Henriks önskemål. Bifogar också Anders Blixts svar och hoppas att han inget har emot det.


fredag 8 maj 2015

Ebharing

Detta är svärdet Ebharing från konfluxromanerna, det som överlämnas av Shagul till kung Ottar redan i första romanen. Svärdet har nytecknats av Gustaf Ekelund för ett kommande projekt till rollspelet Svavelvinter. I svärdet bor demonen Asakku som gärna vill hälsa på i vår värld för att riktigt rå om mänskligheten. Asakku är för övrigt namnet en autentisk mesopotamisk sjukdomsdemon.

Faktum är att ni får läsa en del om svärdets bakgrundshistoria i den kommande romanen Vanderland (det blir mer än så här):

"Bland Vorgabergens sargade berg mot Vitrike, just invid Drapaklevans eldklyfta, låg ett oansenligt tempel som vaktade det fördömda svärdet Ebharing. Jag återvände dit, bedrog väktarna, stal deras svärd och välte templet ner i lavan så att ingen skulle följa mig eller vittna om min stöld. Stölden och sveket smärtade, ty templets präster litade på mig, men jag stålsatte mig och offrade dem för det högre syftet. Demonen Asakku, han vars väsen i vår värld är skallrämnarpesten, bor i svärdet jag tog. Genom vapnet kan sjukdomen åkallas när ett tillräckligt kraftfullt människooffer väter klingan. Demoner stryker ständigt nära portar mot vår värld, vädrar i den eteriska vinden, åtrår sötman i människornas kött och vår mjuka världs rikedom på blod; flugor dragna till en nyöppnad slaktkropp. Demonerna ropar hitin, de lovar och lockar beständigt. Trollkarlar lystrar förr eller senare till deras löften om utbytesmakt."


Nedan kan ni jämföra hur Ebharing avbildades i det ursprungliga Svavelvinteräventyret 1987. Bild av Stefan Kayat.


lördag 2 maj 2015

Historia med hamster

Bild med hamster
Ibland hör man: det finns bara sju grundberättelser och det går egentligen inte att skriva något nytt. Betoningen läggs gärna på "bara" och "går inte" i ett slags uppgivet jantetänkande. Eftersom de flesta författare någon gång drabbas av tvivel på sin egen förmåga så bekräftar klassificeringen det meningslösa med det egna arbetet.

Själv tycker jag att sju grundberättelser är alldeles för generöst tilltaget. Det finns egentligen bara två grundberättelser: de som nämner hamstrar och de som inte nämner hamstrar. Denna kategorisering täcker världslitteraturen och delar in den ganska tydligt: Bibeln, Moby Dick och Män som hatar kvinnor har inga hamstrar (vad jag vet), medan flera barnböcker har det. Naturligtvis får bibliotekarier dras med vissa gränsdragningsproblem, exempelvis vart böcker med hamsterbesläktade gnagare och mutationer ska räknas liksom böcker med döda ex-hamstrar, men sådant vidhäftar även andra klassificeringar och kan lämpligen diskuteras i särskilda kommittéer.

Skulle hamsterklassificering påverka litteraturen? Egentligen inte frestas man tänka, men kanske ändå: det är lätt att tänka sig hur ett förlag säger till en aspirerande författare: "Vi har ju redan ganska många manus utan hamstrar. Kan du inte pröva att skriva något i en annan genre – den med hamstrar?" Den gängse frasen: "er roman passar inte riktigt vår utgivning" kan tillämpas åt endera hållet.

I förenklande och förtråkande nit kan en naturvetenskapligt sinnad person hålla upp ett glas vin och säga: "det här glaset innehåller egentligen bara atomer", eller inför en förälskelse säga: "det rör sig bara om biokemi". Påverkar sådan beskrivning den fysiska verkligheten? Atomerna i vinglaset lär knappast bry sig om vad vi kallar dem, men naturvetarens kärleksliv blir förmodligen inte detsamma. Det är inte fel att säga att ett glas vin innehåller atomer, det är bara inte en uttömmande eller ändamålsenlig beskrivning i sammanhanget. Och framförallt är det inte den objektivt enda sanna beskrivningen.

Världen är vad den är och blir i viss mån vad vi kallar den. Materien och dess händelser är inte godtyckliga, men vår klassificering och beskrivning av dem är det och språket som sådant kunde lika gärna vara ett helt annat. Det innebär inte att alla beskrivningar av företeelser och skeenden har samma värde, ty själva poängen med språk och klassificering – med eller utan hamstrar – är nyttan. Poängen är att vi ska kunna hantera världen mentalt och kommunicera den. I situationen: "en leopard åt igår upp min bror, men det behöver ju inte innebära att leoparden jag möter idag är farlig", klarade sig våra förfäder bättre med klassificerande fördomar än utan. När en mental föreställning inte gör nytta eller längre stämmer med vad vi ser, så får vi helt enkelt ändra den. Den distinktionen tycker jag att många kritiker av postmodernismen missar – återkommer till saken.

Med det vill jag slå ett slag för Jorge Luis Borges 'patafysiska kategorisering av djur:

(a) djur som tillhör kejsaren
(b) balsamerade
(c) tama
(d) spädgrisar
(e) sirener
(f) fabeldjur
(g) vildhundar
(h) djur inkluderade i den föreliggande klassifikationen
(i) djur som far omkring som galna
(j) oräkneliga
(k) djur tecknade med en mycket fin kamelhårspensel
(l) etcetera
(m) djur som precis har haft sönder kruset
(n) djur som på håll liknar flugor