lördag 28 januari 2017

Ett recept på politisk thriller






Jag har just läst ut boken ”Leviathan Wakes” av James Corey – första boken bakom TV-serien ”The Expanse”, vars andra säsong snart kommer på Netflix.

Det slog mig att denna och liknande politiska thrillers följer ett i grunden ganska likartat recept:
1. En politisk instabil situation med konkurrerande makter på randen till öppen konflikt.
2. En akut kris av helt oväntad och ny natur, som egentligen inte har med det politiska läget att göra, men som hotar att eskalera denna till öppet krig eller fullständigt sammanbrott för civilisationen, mänskligheten eller universum.
3. Ett antal personer eller varelser som dras in från olika håll i krisen. De är ofta udda och osams med olika lojaliteter, men tvingas till slut att samarbeta i en ohelig allians för att inte allt ska falla samman runt dem. Inom gruppen finns också personligt hat, vänskap och kärlek. Det är dessa personer vi följer genom berättelsen.
4. Plotten innefattar diverse misstroenden, missförstånd och svek som hänger samman med den politiska situationen.
5. När den akuta krisen är löst ligger den gamla ordningen delvis i rykande ruiner samtidigt som ett vagt hopp om förnyelse kan skönjas liksom en ny maktordning med nya komplikationer vid horisonten.

Förutom i ”The Expanse” tycker jag mig se detta mönster i exempelvis Tom Clancy's böcker, Dune, filmen ”Sarajevo” om första världskrigets utbrott vilken jag såg häromdagen, och inte minst i min egen svit om den femte konfluxen.

Jag tilltalas mycket av upplägget och det är förstås anledningen till att jag själv använt det. Tolkiens ringentrilogi är för mig något av en hybridform, där de politiska makterna delvis utgörs av agerande personer och varelser. Det man missar med ett sådant upplägg är att det mer abstrakta politiska spelet måste manipuleras inom dess egna ramar snarare än påverkas eller kuvas. En personifierad ond makt, exempelvis Voldemort i Harry Potter-böckerna, måste besegras eller neutraliseras, men saknar systemets komplexitet. Marvels universum och Star Wars må simulera politik, men ligger för mig på samma nivå som Harry Potter i det avseendet, där ”aristokratiska” hjältar och skurkar egentligen är de enda som räknas och de enda som kan påverka läget. För mig är sådana miljöer och sammanhang ointressanta.

Rollspelskonstruktion
Jag tror, eller vill gärna tro, att det var den bakomliggande politiska nivån i min egen rollspelsserie Svavelvinter med efterföljare som tilltalade många, dvs att man ställdes inför konkreta äventyr, men att dessa hade en större kontext som påverkades av gruppens agerande. Det är inte ovanligt att den politiska nivån helt saknas i rollspelsäventyr eller att den är helt statisk och närmast oberoende av spelarnas agerande, dvs det finns en förtryckande kyrka etc, men den har mer funktionen av hinder – ungefär som en besvärlig skog. Maktbalansen kanske ändras, men sällan genom spelarnas agerande utan mer genom externa händelser. Mitt råd till rollspelskonstruktörer blir därför: Pröva att följa receptet ovan och se vart det tar er!

Boken Leviathan Wakes
Jag gillade verkligen boken liksom serien ”The Expanse” vilka utspelar sig i vårt solsystem om kanske tvåhundra år. Den politiska situationen är mycket bra utformad, med spänningar mellan vår gamla jord som en tung men bekväm makt, det koloniserade Mars som Sparta och astroidbältet som ett proletärt gruvdistrikt där folk fått avvikande fysionomi pga uppväxt i låg gravitation. Även den akuta krisen var mycket spännande och överraskande, i alla fall för mig och jag ska inte spoila den. Språket i böckerna liksom karaktärsteckning och logik är enligt min mening något sämre men inte dåliga, motsvarande en trea på en femgradig skala. Sammantaget skulle jag ge betyget fyra av fem.


måndag 23 januari 2017

Tillbaka till rötterna!


Orvar Säfström publicerade i slutet på 2016 en bok med Nisse Gullikssons skisser och bilder till Äventyrsspels ursprungliga rollspel. Boken gavs ut av Fria ligan, firman bakom Svavelvinterspelet, och finansierades genom Kickstarter. Eftersom man drog in en hel del pengar, så nådde man extramålet att ge ut ett rollspel i bildernas anda.

Jag har nu blivit inbjuden till produktionen av detta spel och sitter som bäst och funderar på världens utformning. Det är riktigt roligt att komma in på ett så tidigt stadium där väldigt lite ännu är spikat – exempelvis titeln.

Det här ska bli ett fantasyrollspel i den gamla traditionella skolan ganska långt från Trakoriens mer sofistikerade renässansvärld, men miljön är mig mycket bekant eftersom det var där jag själv började.

Min ambition kan sammanfattas med Viktor Sjklovskijs ord från 1917: ”att främmandegöra det alltför bekanta” – dvs att hitta nya, skruvade stigar genom välkänd terräng.

Lägesrapporter kommer!

lördag 14 januari 2017

Poesins omöjlighet


Igår bläddrade jag i TS Eliots samlade verk på jakt efter en referens. Som en del av er säkert har märkt innehåller mina konfluxböcker många referenser till Eliots dikt The Hollow Men – inte minst är romanernas dödsrike modellerat efter framför allt följande strof:
In this last of meeting places
We grope together
And avoid speech
Gathered on this beach of the tumid river
En annan dikt som spelat stor roll är Richard Demels Verklärte Nacht, som jag själv fick översätta från tyskan och som ligger till grund för Schönbergers musiksvit med samma namn. Dialog från dikten finns bland annat med när Gistaki och Didra Damagi ror från skeppet Nattvinge till Skuger på sidan 326 i Slaktare små. Isdruidens sång på sidan 235 i Svavelvinter är parafraserad från Harry Martinssons Aniara. Dessutom finns i böckerna en hel del material från Shakespeare, från låttexter och förstås från sumerisk diktning.

Ändå läser jag inte poesi.

Jag har funderat över detta. Jag tycker om och återvänder gärna till flera dikter, men jag läser inte poesi såtillvida att jag köper och läser diktsamlingar eller går på läsningar. De dagliga uppläsningarna av dikt i radio tycks mig ofta manierade och pretentiösa. Ändå älskar jag ju att utforska språkets möjligheter och framför allt vad som kan sägas mellan orden. Jag borde helt enkelt gilla poesi. Min förklaring till oviljan så här långt har varit att jag ännu inte är mogen att läsa dikt mer koncentrerat, att där finns något att upptäcka som ännu återstår för mig att finna – en ganska trevlig tanke.

En ny fundering slog mig häromdagen: Det är själva beteckningen poesi jag inte gillar eller genrebeteckningar över huvud taget. Jag kan förälska mig i ett specifikt verk utan att för den skull intressera mig för genren som helhet, för formen eller ens för annat från samma upphovsman. Detta synsätt kan även förklara hur jag lyssnar på musik, nämligen att jag hittar favoriter i vitt olika genrer: klassiskt, skillingtryck, rock, experimentell musik, jazz, psalmer, dansband och nu senast extreme metal. Inför mitt samarbete med Christian Älvestam insåg jag att jag inte alls begrep tung metal, men lyssnade om och om igen och letade efter det som jag ju vet att många gillar. Nu spelar jag vår preproduktionsskiva Mörkrets Tid dagligen bara därför att jag tycker att den är så jäkla bra, och det efter att ha inlett morgonen med Mozarts Requiem och lite argentinsk tango.

Poesi och musik är så rika företeelser att de enskilda dikterna och låtarna helt enkelt varken ryms eller kan fångas i samlande begrepp. Det är ett ganska hoppfullt synsätt tycker jag och öppnar en värld av möjligheter snarare än inhägnar en bekant trädgård.

torsdag 5 januari 2017

Jag och Mig

Jag läser för närvarande den avbildade, mycket givande boken av Michele Crossley. Min dotter Maja studerar psykologi i Göteborg och jag snappar upp en del inspiration när jag får se uppsatser och annat hon arbetar med. Bland annat skrev jag till ett par av hennes gästföreläsare och fick en hel del tips från dem. Psykologi är, inte helt oväntat, ett ämne som berör alla och kanske har särskilt mycket att ge oss författare*. Just Crossleys bok har jag funnit föredömligt klar och kortfattad, med många tips om fördjupad läsning.

Narrativ psykologi handlar om hur vi bygger våra jag och vår förståelse av omvärlden som berättelser. Jag har själv länge sett sökandet efter mönster som en av människans främsta särarter. Det är ju heller ingen slump att gudarna kallas ”berättare” i konfluxsviten eller att mina böcker i serien i mycket handlar om bokfigurernas förhållande till vävens framvältrande historia.

Crossley går igenom olika skolor med koppling till narrativ psykologi, från det rent postmoderna som tenderar att offra individen för teoribildning till det ivrigt fenomenologiska som istället offrar omvärlden för att romantisera individens subjektiva upplevelser.

Blogginläggets titel kommer av indelningen i ”jag” och ”mig”, där jag är det som upplever, reagerar och gör saker, medan mig (alltså objektsform av jag) innebär att jaget reflekterar över sig självt, värderar och sätter sig i relation till omvärlden. Jag associerar till Sartres ”Den andres blick”, där en person plötsligt skäms eller gläds åt sitt agerande när denne plötsligt ser sig genom en fiktiv åskådares ögon.
Exempel: ”Jag dricker kaffe", där jag dricker och njuter av smaken, medan mig tänker att jag kanske inte borde dricka så mycket kaffe för då kommer jag inte att kunna sova. Kanske är mig, förmågan till självreflektion, rentav det som skiljer oss från andra djur.

Många narrativa psykologer menar att jaget konstruerar sig som en del i en berättelse och att det rentav inte kan existera utan att infoga sig som del av en berättelse.


Crossleys bok ger mig många bra uppslag därför att min påbörjade roman handlar om hur narrativen bryter samman och vad som då händer. Det fanns exempelvis en utläggning om hur staplandet av händelser till en berättelse förutsätter tankar om tidens utsträckning: att nuet egentligen bara existerar som en sammanknytning av den redan genomlevda historien om oss själva till förväntningarna på framtiden.

Påpekandet fick mig att associera till Immanuel Kants syn på tiden som en nödvändig grundbult för tänkande överhuvud taget. (Jag har ett komplicerat förhållande till Kant. Den som intresserar sig för filosofi kan inte ignorera Immanuel Kant, men jag har haft svårt att begripa honom. Med jämna mellanrum snör jag på mig boxhandskarna och pucklar på honom. Ett par timmar senare kastar jag handskarna ifrån mig, svettigt flåsande och med en och annan svullnad som jag tillfogat mig själv. Kant står kvar, oberört leende. Man säger att han var en utmärkt föreläsare och antagligen en trevlig karl, men han är en ursinnig ordningsman som i sant tysk anda hittar på egna termer och klassifikationer när de gamla inte duger. Jag har helt enkelt svårt att hänga med i hans finter och parader. Följande citat från Stanfords webbplats ger viss tröst: ”Given Kant’s reputation for developing difficult, not to say obscure, philosophical views, it will also not surprise the reader to learn that there is no consensus on how Kant’s conception of space and time ought to be characterized and explicated.”)


Nu undrar kanske den bekymrade läsaren hur detta abstrakta grubbel alls ska kunna bli en läsbar roman. Låt mig då lugna med att ambitionen är att skriva en inte bara läsbar utan underhållande skröna där funderingar som de ovan bara finns med som skelett och bakomliggande tema. Inte desto mindre är det viktigt att skelettet håller samman för den som avser dansa.

Varför då alls bry sig om psykologiska narrativer? Jo, därför att i en tid när Donald Trump väljs till president och våra apotek privatiseras så intresserar det mig VARFÖR det blev så. Händelserna är i sig inte ointressanta, men många andra ägnar sig redan åt dem. Jag vill gräva i de bakomliggande mekanismerna.



* Det kan tyckas självklart att psykologi angår en författare, men samtidigt är få ord så missbrukade i sammanhanget. När något påannonseras som ”en psykologisk thriller” betyder det ofta inte mer än att handlingen är svårbegriplig och att någon våndas utan att omedelbart skjuta eller slå på det som bekymrar. Vad jag här menade var att psykologi som vetenskap är ett ganska bra verktyg för en författare. Att sedan psykologin i sin tur har problem med att vilja vara vetenskap är en annan diskussion.

onsdag 21 december 2016

Pinnar i skogen


I Värmland finns en konstnär som kallar sig Vildhjärta. Jag har träffat henne ett par gånger och även varit i hennes ateljé mitt ute i den värmländska urskogen. Hon går ut och letar pinnar i skogen, vrider och vänder på dem och funderar över vilka berättelser de döljer. Sedan täljer hon.

Till min 60-årsdag i somras hade mina systrar och min mor beställt en skulptur av vindhäxan Silvia Miranda, ovan fångad i en aerobisk piruett.

Det slog mig nu när jag plockar ihop nästa romanprojekt att jag arbetar på liknande sätt: jag strövar omkring och plockar upp pinnar i olika form och fason, sitter med dem hemma och försöker se vad man kan göra av dem och hur de kan kombineras. Lotta Olsson skrev ju också en gång i en recension:
 
”Det är som om Granström har klippt sönder vår civilisation till en oändlig mängd fragment och vävt en ny, rik berättelse om en främmande värld som är märkligt bekant.”

Författarkollegor har alla sin metod – de kanske utgår från en bild, eller en struktur, men att samla pinnar är alltså mitt sätt. Det innebär också att jag behöver en viss volym innan jag kan börja se ett mönster. Just igår hittade jag några förvridna kvistar och kottar som passade väldigt väl in med det jag just bygger. Jag berättade om idén för min förläggare Ola Wallin som svarade uppmuntrande:
”Haha! Det låter som ett jätteroligt upplägg. 
Skriv!”

Här är en av pinnarna:


onsdag 7 december 2016

Taxerande läsning

Daniel Lehto anmäler Vanderland i senaste numret av Biblioteket i Fokus. Sämre recension har jag sett! 





söndag 4 december 2016

Jagets frihet och fängsel



Jag har läst tre böcker av den sydkoreanske ”filosofen” Byung-Chul Han (BCH), verksam som konstprofessor i Berlin. Min egen redaktör Ola Wallin har översatt böckerna från tyska och de är utgivna på förlaget Ersatz. Håkan Liljemärker har gjort de vackra omslagen.

Titeln filosof står ovan inom citattecken såsom det också kunde göra inför Nietzsches (N) namn. En modern, akademisk, analytisk filosof skulle förmodligen inte tycka att någon av dessa herrars skrifter har med filosofi att göra. För mig ligger inget nedvärderande i citattecknen utan ni kan se dem mer som upplysning. Både BCH och N framlägger påståenden, ibland underbyggda, men ofta bara som just påståenden: ”så här är det” och ”den har fel”. Båda två är provocerande, rakt på sak och gör observationer som väcker intressanta reflektioner vare sig man håller med eller opponerar sig våldsamt. Däri ligger värdet av vad de skriver: att de förmår väcka ens egna tankar. Båda är mycket läsvärda och originella, men man ska inte vänta sig några längre logiska kedjor eller försiktighet i slutsatserna.

Byung-Chul Hans grundtankar
(som jag har uppfattat dem)

BCH menar att vårt digitala samhälle ändrat förhållanden i grunden. Det som slagit mig mest under läsningen är just påpekandet att inte bara våra förutsättningar ändrats radikalt utan också vi själva och hur vi uppfattar världen. Man kan tillägga att ”vi” i sammanhanget främst är västerländska människor.

Positivitet utan negativitet
BCH menar att vi inte längre kämpar mot hot eller under tvång, utan att tillvarons drivkrafter gått från negativa påbud och kontroller till ett positivt prestationstänkande. ”Du får inte” har blivit ”du kan”. Positivt och negativt är i sammanhanget inte synonymt med ”bra” och ”dåligt”, utan innebär snarare att piskan gått från en extern hand till vår egen. Ett genomgående tema i böckerna är förlusten av det negativa, "den andre" och "det främmande" – det som kräver att vi stannar upp, analyserar och förhåller oss, det som fråntvingar oss full kontroll. Problemen har så att säga gått från infektioner och kampen för överlevnad i fientlig miljö till fetma och cancer – självets hot mot sig själv (BCHs bild).

Självjagandet har ingen gräns utan tvingar oss till ständigt fortsatt prestation. BCH noterar att prestationstänkande passar kapitalismen väl eftersom konsumtion gynnas av ständigt begär snarare än av uppnådd tillfredsställelse. Han ser kapitalismen som en självgående mekanism som driver på alla den omfattar snarare än som en grupps beräknande utnyttjande av en annan. Konsumismen skiljer sig från religioner därigenom att religioner alltid lägger skuld parad med någon väg till absolution medan konsumismen bara erbjuder skuld, dvs du kan aldrig uppnår ett stadium där du duger. Jagandet efter och bristen på tillfredsställelse leder till vad författaren kallar Trötthetssamhället.

Informationsstormens överflöd
I nätets barndom talades det om hur alla människor nu skulle kunna fördjupa sig i det som intresserar dem, men BCH menar att våra oändliga möjligheter snarast lett till intolerans mot leda och en ytlig hyperaktivitet där stillheten och tystnaden inte har plats och därmed heller inte tanken. Avsaknaden av negativitet, dvs något som ställer sig på tvären och får oss att stanna upp, leder till mer av samma sak, vad BCH kallar det sammas helvete. Tillvaron pågår i ständigt presens, med klickande på ”gilla” och nätstormar som saknar narrativ och förlösning och snarast är ett affektivt tillstånd som genast avlöses av ett nytt.

De oändliga alternativen och deras totala transparens utplånar ”den andre” som främmande väsen. Bilden av andra blir istället subjekt i var och ens privata-narcissistiska värld. ”Kan jag inte ändå hitta en partner som är lite bättre?” Dagens privata narcissistiska världsbild menar BCH omöjliggör kärlek eftersom sådan kräver att du ger upp dig själv och accepterar den främmande. Istället blir andra människor instrument för vår njutning, därav andra bokens titel Eros Agoni.

De sociala nätverkens omfattande insamling av data om alla användare menar BCH slår ut behovet av teoribildning. En teori byggs på empiriska data och är ett verktyg för att förutsäga nya situationer, men när all information samlas in behövs inga modeller utan slutsatser kan dras direkt ur datamängden: ”så här är det de facto och vi skiter i varför”. Priset blir att slutsatser alltid byggs på det som varit och redan fungerat så att ingen nytanke om det kommande behövs. Kreativitet har därmed ingen funktion.

Makt och kraft
När de västerländska demokratierna utvecklades i början på 1900-talet agerade massan mot det fåtal i privilegierade grupper som hade makten. Det har funnits förhoppningar om att digitalsamhället skulle leda till direktdemokrati där alla röstar hemifrån i alla frågor, men BCH menar att detta skulle reducera demokratin till konsumtion – till valet av vilket omedelbart alternativ som du ”gillar” för stunden. Alternativen skulle i sin tur skulle utformas för att nå maximal uppmärksamhet och lockelse.

BCH menar att ingen massa med kraft idag existerar bland medborgarna därför att en massa kräver att individer går ihop och är beredda att uppge sin individualitet för det gemensamma – att acceptera det negativa andra. Snarare existerar en myriad individer som kan gå ihop för stunden och sedan genast lösas upp som grupp igen. Jag fick själv bilden av ett hjärta: för att blodet ska kunna pumpas runt krävs att alla muskelceller synkroniserar sitt arbete. När så inte sker uppstår hjärtflimmer där det totala arbetet är lika stort, men cellerna inte samarbetar och därför inte uppnår någon effekt.


Mina tankar i läsningens förlängning
Till skillnad från Nietzsche föreslår Byung-Chul Han ingen väg framåt. Det kan förefalla deprimerande eftersom böckernas bild av vårt västerländska digitala samhälle inte är vacker, men eftersom böckerna är provocerande så blev jag snarast upplivad. Författaren är varken moraliserande eller fördömande utan saklig som en lite väl tvärsäker läkare i sin diagnos.

Den liberala, västerländska traditionen står idag under stark press och om BCH har rätt i att trötthetssamhället utgör dess kraftlösa slutfas så ser det ganska illa ut. Saknar det moderna västerländska samhället potens som författaren skissar, så kan det bli ett lätt offer för mer kraftsamlande grupperingar, må de sedan vara nationalister eller religiösa fanatiker eller bara människor vana att kämpa för överlevnad.

Jag läste i min ungdom Max Stirners bok ”Den ende och hans egendom” (vilket jag f.ö. satt som en kapiteltitel i Vanderland). Stirner hyllar jagets suveränitet. Det ironiska är att hans dröm enligt BCH till stor del gått i uppfyllelse, men att den kanske inte var så rolig trots allt. På liknande sätt ger BCH spännande perspektiv på den anarkistiska grundtanken om de oberoende jagens överenskommelser.

En uppmuntrande tanke som jag haft redan tidigare är att hoppet hos transhumanister liksom rädslan för artificiella intelligenser och singulariteter kunde dämpas på de grunder BCH för fram. Om dessa intelligenta mekanismer fortsätter på vägen mot ”det sammas helvete”, dvs att de nog kan utvecklas, men att de saknar förmågan att backa eller bara stanna upp, tänka efter och sedan ta en alternativ väg, så är det inte säkert att de alls kommer så långt.

Tankar för mitt personliga skrivande
Jag har alltid försökt skriva sådant som inte redan skrivits snarare än mer av det som är opportunt, likaså det som ställer krav på läsaren snarare än sådant som uppfyller förväntningarna. Ställt i relation till "det sammas helvete" känns min ambition mer angelägen än någonsin.


Sammantaget kan jag rekommendera den som funderar över samtiden att läsa Byung-Chul Hans tre böcker som var och en omfattar färre än hundra sidor. Man ska läsa honom och käfta emot under läsningen och sedan diskutera med andra – med verkliga andra – varför inte rentav med mig?