torsdag 18 augusti 2016

Efterverk

"Feeling Blue" av Luke Chueh

– "Vad skönt det måste kännas när du avslutat en så lång serie!"
– "Nu unnar du dig väl lite ledigt?"
– "Det är klart att du måste ladda batterierna ett tag nu!"

Så säger folk. I all välmening.
För mig innebär slutet på en skriven bok att bli upphunnen av ganska olikartade och komplexa känslor. Känslan av att för första gången hålla sin tryckta bok i handen slår det mesta – det är en eufori liknande förälskelse, men liksom förälskelse mellan människor så ebbar känslan ut. Att läsa positiva recensioner och se sin bok högt på försäljningslistor ger likaså känslor av triumf för stunden.
Ändå är det slut. Min uppladdning inför framtiden kan bestå i att titta på saker jag sett många gånger tidigare och att leta efter omdömen på nätet om min böcker flera gånger dagligen, knappt ha energi att äta lunch. Kanske laddar jag.

Jag tillhör dem som finner mest glädje i själva processen. Jag tycker att det är roligt när växter spirar och bär frukt i trädgården, men när skördetiden kommer har jag ofta ledsnat lite. 
Det är ett känt fenomen att människor som återvänder från en fantastisk resa ofta blir sorgsna över att finna vardagen likadan som tidigare – knappt har någon märkt att de varit borta. Jag minns tydligt känslan när jag som artonåring kom hem igen från Kina 1974 efter att ensam ha rest med transsibiriska järnvägen till Peking tur och retur, och jag minns också att den fick mig att sluta berätta om mitt äventyr eftersom ingen föreföll vara särskilt intresserad.

Allra sista meningen i "Sagan om ringen" lyder:
'Well, I'm back,' he said.
För mig har det alltid varit den otäckaste meningen i trilogin och jag tror att Tolkien kan ha känt det likadant som jag.

I mörka stunder kan sådan efterverk sammanfattas i ordet
Jaha…
Ridån har gått ner och spektaklet avslutats. Till vilken varaktig nytta?
Barnen säger att "men så där är du ju alltid när du avslutat en bok", och det är alldeles sant. Bästa boten för min del är att snarast börja med ett nytt projekt som slukar tanke och drömmar, ändå kan jag så här i mellantid ana att alltsammans utgör en besvärjelse mot den mer existentiella tomheten som inte har någon brådska och som alltid väntar bortom kulisserna när man väl lägger ner pennan. Känslan blir inte lättare att bära av att den känns oresonlig, detta med tanke på den tur och det privilegium jag vederfarits bara genom att jag publicerats och faktiskt vunnit en hel del läsare. Det blå är heller inget att stoltsera med, men ändå är det en del av skrivprocessen som jag tycker ska redovisas för fullständighetens skull.

Roligast är ändå att prata med läsare som gillat böckerna, och kanske är det största värdet av publik utgivning. Jag ser fram emot bokmässan i september och förhoppningsvis recensioner under hösten, men sedan måste jag verkligen ta mig an nästa skrivprojekt. En tröst är också att det någonstans där framme, om jag hänger med så länge, finns en oskriven fortsättning som låter mig resa tillbaka till Trakorien. Jag saknar redan landet även om det nog inte saknar mig.

söndag 14 augusti 2016

Godisrecept

Ni minns kanske min encyklopedi "Allt är Allt" – den jag skrev när jag var sju-åtta år gammal.

När jag idag tittade på trailers för kommande filmer från Marvel och Star Wars så slog det mig att dessa filmer i stort sett följer bokens recept för godisblandning.




Ungefär lika smarrigt, nyttigt och nytänkande i båda fallen. Jag såg exempelvis att "Rogue One" fångat Donnie Yen, aka "Ip Man" i stora dollartrålen. Coolare Japp att blanda in i gräddsmeten är svårt att hitta, och så slipper man ju laga till något eget!

fredag 29 juli 2016

Vassa vänner

Jag roade mig med att sammanställa de namngivna vapnen i konfluxsviten. Säg till om ni saknar något.

Mormorian
Sabel som Praanz da Kaelve tävlar med

Stabat Cordis
Kortsvärd som Praanz da Kaelve tävlar med

Nabakos
Kolsvart bastardsvärd som ägs av Arn Dunkelbrink. Sägs vara smitt ur en meteorit och biter därför på drakar. Hugger sig igenom andra metaller och faktiskt det mesta.

Ormöga
Spjut som ägs av Arn Dunkelbrink. Spetsen sitter under många år fastkilad i draken Blatifagus tårkanal så att besten ser dubbelt. Plockas ut på Stegos och får där ett nytt skaft av förglasat trä liksom sitt namn.

Ljusvigg
Pilbåge av förglasat trä. Arn Dunkelbrink får den i present av kristallriddarna på Stegos och dödar bland annat kondottiären Pålhanda med den när hon ockuperat hans hemstad .

Demens
Levande dolk från Cruri. Hittas av pigan Grotebelia bland fornfynd från Marjura.

Ebharing
Tvåhandssvärd från Cruri besatt av demonen Asakku. Uroboren stal svärdet från ett väktartempel vid Eldrevan. Shagul fick tag i det och gav det till kung Ottar att mätta med offerblod och tog sedan tillbaka det.

Vau Tamma
Förbannad svärdsklan med egna preferenser om hur de ska användas. Smugglas till Marjura av Baldyr Brummare och delas ut bland crurerna.

Den gula dolken
En helig harkamorisk köldkniv som har syskon av andra färger. Bärs av överste Sheinaf.

Blåbite
Mäktigt köldsvärd från Santhsid. Sägs vara smitt ur världsaxeln där den tränger upp ur marken vid nordpolen. Erövras från Kmeard av sinavanermunken Nirôrin.

Karkatas bane
Magisk dolk som sägs kunna döda demoner. I Praanz da Kaelves ägo, men även Shagul och Grotebelia har den under kort tid.



lördag 9 juli 2016

SPOILERS – hela konfluxsviten



Jag inrättar denna tråd där så hugade kan diskutera hela serien fritt med spoilers, och ställa eventuella frågor av den karaktären till mig som författare bakom böckerna. Läse och skrive alltså fritt men på egen risk!

Än en gång alltså: SPOILER-varning på hela denna tråd, som kommer att finnas länkad i högerspalten.

onsdag 6 juli 2016

Vanderland månadens fantasy hos Sfb

Idag dök Vanderland upp som månadens fantasy för juli 2016 hos Sf-bokhandeln. Anmälningen gjordes av Martin Andersson och trots att texten närmast är generande vänlig, så har Martin skrivit den på ett personligt sätt som jag hoppas ska göra andra nyfikna. Väldigt kul!

Vanderland har legat etta på Sf-bokhandelns säljtopplista sedan den kom ut, vilket förstås också är väldigt trevligt.

söndag 3 juli 2016

Piska den döda hästen eller gå därifrån

Den döda hästen

Ni som följt bloggen vet att jag sedan några år intresserat mig för postmodernismen. Första gången jag rosenkindad nämnde detta för min förläggare Ola Wallin fick han något besvärat i blicken. Jag förstod först då och lite nymornat att beteckningen inte anses helt rumsren längre. Fortfarande dyker lustmord på postmodernismen upp då och då, exempelvis förra året via Christer Sturmark et al i DN, eller Patrik Oksanen i SvD rörande ryskt desinformationsspridande. (Patrik är jag bekant med och vi har sagt att vi ska träffas och prata om saken, men det har ännu inte blivit av). Kritiken gäller vanligtvis sanningsrelativism: den förment postmoderna synen att det inte finns några objektiva sanningar och att alla åsikter därmed är lika bra, en tanke som spelar diverse obskyra krafter i händerna.

Detta har emellertid inte minskat mitt intresse, så ej heller diverse hårresande uttalanden eller grodor från yviga postmoderna egon – sådant ser man inom alla läger. Jag har personligen aldrig uppfattat postmodernismen som en värderingsskapande filosofi, utan mer som en intressant metod där man genom ständigt ifrågasättande, dekonstruktion och andra verktyg letar sig ner genom det bakomliggande för att se hur påståenden och värderingar har uppkommit. Analysen kan leda till sådana temporära sanningar som fungerar bäst med givna data, men som kan övergivas för bättre alternativ, ungefär som vetenskaplig metod idealt är tänkt att fungera.

Det jag mest av allt letat efter är vart postmodernismen tog vägen, vad som kom sedan, och där har jag exempelvis hittat den amerikanske filosofen Richard Rortys konstruktiva förslag till väg framåt.

Att lämna liket 

Av en händelse läste jag nyligen Alan Kirbys artikel om postmodernismens död i Philosophy Now, en artikel som möjligen inte ger svar, men en del intressanta infallsvinklar. Kirby menar att postmodernismen är död eftersom den förhåller sig till och misstror "De stora narrativerna" från fordom och i synnerhet de som modernismen omhuldade.

Enligt Kirby har postmodernismen inte tagits av daga genom någon efterkommande filosofi, utan helt enkelt blivit obsolet genom att narrativerna inte längre existerar och man därför heller inte behöver ifrågasätta dem. Han menar att hela strukturen där en författare/ideolog/profet framställer en berättelse som läsarna/lyssnarna har att förhålla sig till har ersatts av var och ens privata verklighet. Kultur skapas enligt Kirby idag genom att du väljer, klickar, fotograferar och skickar, kommenterar online etc. och därmed skapar din personliga kulturmiljö, exempelvis på FaceBook.

Det kan låta som en frigörelse – redan postmodernisterna proklamerade författarens död – men Kirby menar pessimistiskt att alla dessa privata verkligheter mest består av trivialiteter och skräp som skapas i nuet, för nuet och sällan överlever dagen. En spännande meme på nätet kanske dröjer sig kvar ett par år, men knappast till nästa generation. Kirby kallar detta tillstånd för Pseudomodernism.

Jag som likmask

Liksom alla andra deltar jag i det interaktiva kulturskapandet på nätet, inte minst genom att skriva denna blogg. Det är både givande och roande, men när jag tänker på saken så slår det mig att det mesta jag gör på nätet förhåller sig just till forna tiders narrativer. Jag anspelar på Shakespeare och svenska folkvisor, reflekterar över filosofiska läror etc. Om dessa äldre narrativer faller i glömska och inga nya komplexa strukturer tillkommer, vad ska vi då prata om? Ska vi försöka anspela på det där lustiga videoklippet om barnet som vill kasta en katt i poolen eller bygga en världsbild av motsättningen mellan jedi och sith? Problemet blir att de enda gemensamma referenser tenderar att ha kommersiell grund, typ Marvelfilmer eller dataspel (som jag gärna spelar). Vi blir inte fria utan konsumenter även till tanken.

När jag skriver fantasy så försöker jag bygga en fiktiv narrativ struktur. Har jag sagt att solen är en levande eldvarelse så måste detta gälla under resten av berättelsen. Det brukar kallas "suspension of disbelief" – att läsaren accepterar otroliga premisser för att se "what if?". Om berättelser däremot bara skapas för stundens förströelse blir koherens underordnat upplevelsen i nuet.
Exempel: Filmen "Ant man" handlar om en man som vid behov kan krympa sig till en myras storlek. I myrstorlek har han ibland en människas massa och kan slå ner skurkar – ibland en myras massa så att han kan rida på ett bi. Massan varierar inte på något begripligt sätt utan fritt när det passar storyn. Logiken? Vem bryr sig? Det är ju coolt!

Eller?

Kan vi leva annat än trivialt utan metanarrativer? Är ett hållbart samhälle ens möjligt utan sammanhållande föreställningar om exempel demokrati och nationell identitet. Utgör sådana föreställningar fängelse eller skyddande väggar för att tala med Silvia Miranda? Jag kan inte påstå mig ha svaret, men det är om inte annat en intressant fråga.
(Ögonblicket efter att jag publicerat inlägget läste jag följande av Kristina Lugn i dagens tidning: "De långa och skickligt utförda berättelserna erbjuder långvariga relationer, som vi har mycket goda möjligheter att inte uppleva som ensidiga". Kändes som om det hörde hit.)

Nästa roman

Härnäst planerar jag ta mig an ett nytt romanprojekt inom genren "magisk realism", dvs vår egen samtid med mystiska inslag. Jag tänkte just undersöka narrativernas sammanbrott i en mardrömsversion av min hemstad Uppsala. Därav mitt intresse enligt ovan.

onsdag 22 juni 2016

Releasefest

Några bilder från releasefesten för Vanderland. Den hölls i ett simulerat flyktingläger på Clusta Noba, komplett med ruskväder, tält och omöjliga uppdrag.

De arma marjurerna i sitt tält

Fåfänga försök att stoppa de annalkande crurerna
Praanz da Kaelve med jäsjomma. I bakgrunden en mindre kronolab.
Syntalder söker förgäves tidsbestämma åldriga ristningar
Grotebelia med Demens
Roney lägger näsan i blöt för att luktbestämma trakiner



Berättaren vill oblygt kränga böcker

Vitristad harkamorkrigare med dess folkmusik
 
Ellie på besök från ett helt annat spel – tungt beväpnad förstås

Besvärjaren Gunnar söker åkalla Det Höga Språkets makt
Förläggare Ola undrar vart skaparboken i händerna tog vägen

Axel går på offensiven med ett blixtdrag i smickelbräde. Glasmannen betraktar roat.
Systrarna Melbrigga Mangus och Grotebelia