torsdag 23 november 2017

Barmhärtighet i Vond

”Desire of the Endless” av Khrymson-Taibhsean på Deviantart

Här kommer ett utdrag ur novellen Barmhärtighet i Vond (eng. Mercy in Vond) som jag just skriver på till Fria ligans rollspel ”Forbidden Lands”. Demonen Merigall är inspirerad av figuren Desire of the Endless i Neil Gaimans Sandman, och är liksom denne/a en vacker könlös varelse. Texten är ännu inte slutredigerad.


Merigall sträckte ut armen i mörkret, men bäddens andra halva låg tom. Rostbröderna måste ha fört bort sängkamraten minst någon timme tidigare eftersom lakanen mötte fingrarna svalfuktigt döda. Ynglingen kunde varken ha gjort motstånd eller försökt väcka Merigall, antagligen för att prästerna viskat hur varje ohörsamhet skulle dra straff till hans hemby. Rostbröderna fruktade Merigall, men än mer fruktade de hungrige Krasylla, till vilken pojken nu förts för ett sista möte.
Demonen steg upp för att korrigera sitt ansikte i en liten silverspegel. Dragen hade flutit ut såsom de brukade göra under tung sömn, men Merigall stramade dem viljemässigt till sedvanlig skönhet, valde för dagen ett strikt och mörkt, könlöst anlete över färgfria kläder som passade humöret. Ögonen förblev som alltid kattgula.

Utanför sovgemakets kvalm låg fästet Vonds kalla stenkorridorer öde. Ingen vågade hålla vakt utanför Merigalls kammare och ingen vakt behövdes heller. Demonen hade intagit dvärgfurstens tidigare kvarter högt på bergssluttningen för eget bruk sedan människokungen Algavard erövrat Vond trehundrafemtio år tidigare och sedan lämnat trakten för att marschera mot nya krig. Kromberdvärgarnas klanmärke fanns ännu inhugget i varje dörr, men saknade sedan länge innebörd.

Nattvararens dimma bäddade fortfarande in den stigande solen. Dagen lovade ändå skärpa vad gällde såväl kyla som utblick och vackra vyer mot Hargas förbrända dalmarker öppnade sig för ögat där demonen gick. Passagen utför berget löpte längs balustraden över en av gudinnan Hemes plågoplatser. Några präster utstyrda i rostiga masker över ockradraperade kåpor bugade tyst när Merigall passerade, men demonen kände inte igen dem bakom järnet och besvarade heller inte deras hälsning. En blick ner mot innergården berättade att kyrkans offerfångar var på upphällningen, för en ensam gamling stod fjättrad vid pålarna, mager som en gallget. Kanske var han redan död, reagerade inte alls när vitmålade dödsskuggor i sin dans drog blodsränder med klorna över hans eländiga kropp. Den förvridna trästam som representerade gudinnan Heme såg också mest uttråkad ut.

De enda dörrarna in till Krasyllas kammare var satta i roterande trummor med fördröjningsmekanism. Den som knuffades eller valde att själv gå in blev kvar under flera minuter, ögonblick som tillhörde Krasylla och lät honom förfara med gästerna såsom han önskade. Merigall tvekade emellertid inte utan pressade dörren framför sig och hörde sedan droppande kvicksilver börja mäta ut audienstiden inifrån väggen. Salen var varm och stinkande som en slaktplats i jämförelse med den kalla, rena luften utanför. Rummet var rymligt, men upptogs likväl till hälften av Krasyllas utflutna massa. Merigall såg genast sina föraningar bekräftas, ty den kropp som förfarna fingrar smekt bara timmar tidigare satt till hälften inbäddad i Krasylla, vars stora, kloförsedda hand kramade bålen, varken kärleksfullt eller för att hålla den på plats, utan som när mjölkerskan kramar kons spene för att tömma den på innehåll.

8 kommentarer:

Tobias Robinson sa...

Obehagligt och bra! Ser fram emot den färdiga novellen.

Joel Haglund sa...

Creepy stuff. Keep it coming!

Magister sa...

Lysande!

Anonym sa...

Titeln ger en direkt obehaglig känsla för den norskläsande.
”Vond” har betydelsen elak, ont, illa på norska.

Mycket bra!

/Birke

Erik Granström sa...

Birke: Inte alls fel i detta fall!

Shenordak sa...

Underbart obehaglig. Det slår mig nu när jag läser novellen och även väger in Svavelvintersviten att jag får ganska kraftiga Dune-vibbar när jag läser dina alster. Detta är inte alls något dåligt, jag gillar Frank Herbert. Är det möjligen så att det finns några medvetna eller omedvetna beröringspunkter? Här i novellen tänker jag främst på Merigall, Krasylla och rostbröderna som koncept som Dune-esqua element, men även något i allmännhet med själva "känslan" i prosan.

Erik Granström sa...

Shenordak: Det kan nog stämma. Jag läste Dune för länge sedan (bara första och andra boken) och brukar själv nämna Dune som det jag kanske tycker är mest likt Svavelvintersviten (eller tvärtom då). Framförallt settingen med flera olika fraktioner där alla försöker utmanövrera varandra. Detta sagt är jag inte odelat förtjust i Dune, men där finns mycket jag gillar, däribland just att ekonomiska motsättningar ligger bakom konflikterna snarare än ”ondska”.

Sedan har jag i mycket byggt Trakorien på italienska renässansen och tror att Herbert också hämtat mycket därifrån, så likheten kan till viss del bero på att vi delvis använt samma källor.

Shenordak sa...

Tack för ett omgående och ärligt svar. Känns kul att du själv som författare kan se likheterna. Alltid spännande att få veta var som inspirerat andra. Tack igen.